Göteborgsvarvet 2016

Klockan fem var det dags att gå på toa och som väntat kunde jag inte somna om. Huvudet börjar arbeta med en gång en sådan här dag och då är det inte mycket att göra. En halvtimma senare är jag på väg att kliva upp när de där lätta små tassande stegen hörs. En spolning senare är vi tre i sängen och jag tvingas ligga kvar så att den lille odågan, den minste, somnar om. En timma senare vaknar jag till och undrar lite fundersamt vem av oss som slocknade först. Tack för det lilleman!

Morgonen och förmiddagen kryper fram och jag hinner tänka att väntan är lite jobbig. Jag föredrar helt klart när tävlingar startar tidigare.

Vid elva möter jag brorsan vid busshållplatsen. Fantastiskt roligt att vi kan göra sådana här saker tillsammans. Även roligt att ha en träffpunkt med övriga Solvikingar. Jag är kanske inte den som socialiserar mest men jag uppskattar gemenskapen och närvaron av de andra i klubben. 

Pinkeriet gör sig som vanligt påmint och jag känner mig laddad. Väl i startfållan knör jag mig fram för att få ett bra utgångsläge. Efter en kilometer är det såpass med luft mellan oss löpare att det känns bra. Jag funderar på när jag ska kolla på klockan första gången och beslutar mig för att det få bli uppe på Älvsborgsbron. Ingen större idé att kika tidigare än så. Benen känns himla bra och känslan är underbar. Jag känner att det går fort men att det finns mer att ge. För att klara mitt mål på 1.30 var min plan att ha en kilometertid på omkring 4,10. En del av mig var riktigt sugen att få kika på klockan för att se hur jag låg till. Väl uppe på bron lät jag bli... Jag tror att den rätta beskrivningen är att jag faktiskt inte riktigt vågade se efter. Löpningen kändes så himla bra. Hur skulle jag reagera på en bra tid? En dålig tid? Stressa upp mig eller kanske slå av på takten för att sedan inte kunna komma igång igen? Jag valde alltså att lita på min känsla och hoppades att det inte skulle visa sig vara ett korkat beslut. Det kändes fortsatt bra fram till Götaälvbron och det var trevligt att springa och spana efter andra Solvikingar, ge dem en klapp på axeln eller en tumme upp. Alltid ett gensvar  - samhörighet - energi.

Efter Götaälvbron var det dags för nästa mentala kick. Någonstans vid Bältespännarparken skulle familjen stå. Höll utsikt och blev belönad med härliga hejarop. Strax därefter fick jag ytterligare energi när två kollegor högt och tydligt ropade mitt fantastiskt vackra namn. Jag kände verkligen hur benen ville öka frekvensen men höll igen eftersom min plan var att öka först efter herr Poseidon. 

Jag är otroligt nöjd med loppet. Jag klarade mitt mål med marginal, en marginal som smakade riktigt gott. Personbästa med tolv minuter dessutom. Men givetvis är det svårt att bli så där riktigt till hundra procent nöjd. Och det är de sista tre, fyra kilometrarna som grämer mig. Hela loppet igenom kände jag att det fanns mer att ge men jag ville/vågade inte riktigt. Planen var hela tiden att öka farten och springa som ett svin de där sista kilometrarna. Men det gick inte... Växeln som hade funnits där loppet igenom var nu borta. Min enda förklaring är att jag förmodligen hade hittat mitt idealtempo för den här distansen och att den där växeln sakta, sakta försvann ju närmare mål jag kom. Därför är det kanske inte så mycket att fundera på. Men det blev inte som jag hade tänkt mig och därför...

Under loppet fick jag en intressant fundering. Borde man inte formtoppa även till vissa träningspass? För hur ska jag annars veta hur jag ska hantera den där härliga lätta känslan? Hur fort vågar jag springa? 

Drack i princip ingenting. Min tanke var att eventuellt fylla på med sportdryck vid behov. Sista fem anade jag dock en obekväm känsla i nere till höger i magen. Inte håll. Kanske saltbrist? Hursomhelst vågade jag inte annat än att fylla på ytterst sparsamt - vet inte om det var rätt beslut? Om jag druckit mer och tidigare ingen sveda i magen? Mer kraft på slutet?

En annan händelse var toabesöket när jag kom hem. För första gången någonsin tog jag ett kort ner i holken på det där extremt röda jag hade skvätt ur mig. Jag var verkligen totalt oförberedd på vad jag hade kastat ur mig. Att pinket blir rödare av rödbetor och rödbetsjuice var mig bekant men eftersom det innan loppet var härligt genomskinligt blev jag mycket överraskad. Intressant!

Större fokus på benstyrka i vinter än tidigare? Många totalmil på cykel och till fots? Bra timing i nedtrappning inför loppet? Två veckor av ständig tillförsel av rödbetor och rödbetsjuice? 

Jag vet inte hur stor del som kan tillskrivas det ena eller det andra. Det spelar heller ingen roll. Kontinuiteten är viktigast.

Nu ser jag verkligen fram emot att få skifta fokus. Det ska bli skönt att ge mig ut och fokusera på längd och inte så mycket fart.

Ultravasan nästa.

Men först den obligatoriska natten med dålig sömn. Alltid, alltid efter en tävling.