Nostalgi så att det bara susar om det. Visst kommer jag i viss mån ihåg de gamla svartvita filmerna med Johnny Weissmuller men framförallt är det serietidningarna jag minns bäst.
Såg av en händelse att Tarzan kommer som film till sommaren och fick genast ett sug. Letade efter boken och var nyfiken. Hade jag läst den eller inte? Kom ganska snart fram till att jag inte hade gjort det och dök med stor entusiasm ner i boken.
Tarzans föräldrar blir strandsatt i Afrika av ett gäng myterister. När Tarzan är ett år dör de och han adopteras av en människoapa/gorilla. Han växer upp och får en enastående fysik och kan med sin högre intelligens vinna mer och mer makt i stammen. Åren går och Tarzan stiger i graderna och blir djungelns givne härskare. Allt väl fram till att några vita landstiger och hans liv kommer att ändras för alltid.
Det känns som om jag läser en enda lång serietidning. Jag tycker att i princip hela boken är kanonbra. Givetvis är jag inte speciellt objektiv. Det är ju ändå en gammal hjälte det är fråga om. Det är först mot slutet när Tarzan lämnar djungeln som boken tappar lite.
Det som känns extra intressant är det faktum att boken är skriven i början av 1900-talet och att det redan då fanns vissa självklarheter som moderna böcker nu återigen belyser. Visst är Tarzan ett hjälteepos men det är roligt hur författaren med en given självklarhet förklarar Tarzans överlägsna fysik. Människan är formbar och växer du upp i djungeln blir resultatet något annorlunda gentemot oss rulltrappemänniskor.
Den är ganska brutal. Jag undrar om den är lämplig för min äldste. Oavsett är jag grymt nyfiken på vad han skulle tycka om boken. Men det kanske får vänta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar