Björn Ferry berättar i dagboksform om de sista åren i karriären. Mycket om träning, tävling, ekonomi, politik, funderingar om livet och barnsligheter.
Jag minns att boken inte lockade mig det minsta när den kom. Det blev en hel del liv om att han hängde ut folk och mitt intryck var att han försökte vinna en massa billiga poänger. Allt för att sticka ut och sälja så många exemplar som möjligt. Lite kvällstidningskänsla.
Den här känslan var inte borta när jag började läsa för någon vecka sedan men jag ville ge boken en chans och det är jag riktigt nöjd med att jag gjorde.
Den är jättebra och det är flera olika delar som gör den så bra.
Skönt och lite befriande att läsa en bok i det här formatet. Det blir ganska kortfattat och ibland oväntat eftersom nästa sida kan beröra något helt annat.
"Inte så förbannat tillrättalagt" stämmer riktigt bra och även det är skönt att läsa. Han är härligt ärlig i vissa sammanhang. Många gånger störs jag av all politisk korrekthet. Ferry sopar undan det där filtret vi normalt har. Han tar upp saker vi normalt tycker är privat och det blir efter ett tag både härligt och roligt att ta del av. Istället för kvällstidningskänslan infinner sig en form av vardaglig ärlighet och äkthet. Öppet eller kanske bara mänskligt....
Vid ett antal tillfällen får han mig att skratta riktigt högt och det är aldrig fel. Sen går det inte att komma ifrån att jag som idrottsintresserad får ut väldigt mycket av en sådan här bok. Hur tränar han, hur mycket osv. Tankarna glider då automatiskt in på min egen träning och hur mycket jag själv tränar. Det hade varit fantastiskt att kunna träna mer. Eller? Hade jag velat det? Vad skulle målet vara? Jag inser att det kanske mest handlar om att det hade kunnat vara spännande att kunna lägga hela sin tid på detta bara för att se. En gång i tiden, i ÖIS, var det 8-9 pass i veckan varav två av dem var morgonpass vardagar. Samtidigt skulle jag rådda gymnasietiden. Det gick sådär... Jag minns så väl hur trött jag var och hur orken tröt. En del av skolans lektioner låg jag och sov i bilen, totalt utmattad. Det var som att jag då inte fick någon rättvis chans att göra det på ett bra sätt. Resultaten dalade och egentligen är det obegripligt att inte betygen gjorde det med. Och det är klart att denna disharmoni och trötthet inte gynnade fotbollen heller.
Två saker till med boken måste nämnas. Det första är Ferrys rädsla för förkylningar och sjukdomar och hur socialt handikappad det har gjort honom och framförallt hur han har fått avstå tid med den egna lilla familjen. Detta utöver alla resdagar. Usch! Tveksamt om jag hade klarat av det.
Det andra är kaffet. Han har två poänger som jag gladeligen håller med om. Anledningen till att man dricker kaffe är påtåren. Kunde inte hålla med mer. Jag har själv sedan en tid bara fyllt på med halv kopp, dels på grund av påtåren och dels för att jag har fått för mig att varmt är bäst och att jag inte riktigt hinner med en hel kopp då:). Förutom detta menar han att alla finsmakare kan ta sig i röven. Kaffe är kaffe och den enda givna skillnaden är om det är för svagt eller inte. Allt annat är bara att göra sig märkvärdig. Jag tror också att de allra flesta av oss inte känner skillnad på olika aromer överhuvudtaget:)
Om jag ska leta något negativt med boken så är det att den eventuellt blir lite upprepande eftersom den berör samma typ av liv. Hur man som läsare reagerar på det tror jag helt och hållet beror på vad man själv har för bakgrund.
Det ska bli fantastiskt roligt att få se Björn och Heidi i Mästarnas mästare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar