Jag har sett två av de tre filmerna om Bilbo. Givetvis har de väckt min nyfikenhet på boken. Det är nu länge sedan jag läste Sagan om ringen. Det jag minns av den läsningen är att böckerna som helhet var bra men vandringarna oändligt tråkiga. När filmerna kom tyckte jag att det var en av få gånger som en filmatisering faktiskt överträffade boken.
Vad skulle jag nu tycka cirka 20 år senare? Och med filmerna först på näthinnan?
Bilbo blir "shanghajad" av Gandalf. Han ska hjälpa ett gäng dvärgar att få tillbaka sitt hem och sitt guld. Vägen dit är full av strapatser och väl framme är det bara den eldsprutande draken Smaug som är i vägen för att uppdraget ska lyckas.
Filmerna är givetvis väldigt "hollywoodiserade". Mycket action med skickliga krigare till dvärgar.
Ju längre in i boken jag kommer desto mer förlåtande blir jag. Waldekranz tolkning är klockren. Boken Hobbiten är nämligen som en söt liten saga i jämförelse med filmerna. Dvärgarna är alls inte några actionhjältar utan istället tämligen hjälplösa. Det gör den inte sämre, bara annorlunda.
En annan intressant detalj är att det framkommer ganska tydligt att den här boken är skriven ganska många år före Sagan om ringen. Ringens egenskaper är klart mer blygsamma här. Inte ett ord om någonting annat än att den skänker sin bärare osynlighet. Det får mig att tro att Tolkien inte hade "hela" historien klar för sig när han avslutade denna första bok som vi i efterhand sammanför med de tre senare.
För övrigt gillar jag att girighet berörs kraftigt i boken samt hur olika folk som bråkar kan enas mot en gemensam yttre fiende. Är det verkligen det enda som kan ena oss? Jag tänker på de oroligheter vi har i världen idag. Varför kan vi inte se alla våra likheter istället? Och varför är våra olikheter ett sånt himla stort problem? Världen vore bra tråkigare om vi alla tänkte och tyckte samma sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar