Ann Fernholm skriver återigen om sockret och dess inverkan på våra kroppar. Den här gången riktar hon in sig mot våra barn och hur de påverkas.
Boken är väldigt bra men jag känner att jag inte får ut så mycket av den. Jag har nu i tre års tid ätit enligt det tankesätt Fernholm förespråkar. Familjen nästan lika länge. Det innebär att vi har varit väldigt restriktiva med socker och dåliga kolhydrater. Maten lagas från grunden och allt det där som egentligen borde vara en självklarhet. Under den här tiden har jag läst andra böcker i ämnet och framförallt hållit mig á jour med Fernholms och Andreas Eenfeldts bloggar. Detta innebär att den här boken i sig inte innebär så mycket nytt. Förutom det där med tarmarna som jag villigt kan erkänna att jag inte helt och fullt begriper. Istället blir den som en liten påminnelse och motivationshöjare vilket kan vara nog så viktigt. För gudarna ska vetat att vi har kämpat. För det är inte lite socker man ska stå emot i samhället. Det är inte ett kalas lite då och då och det är inte helt lätt att få två barn att göra som man vill. Definitivt inte när det smakar så gott som det faktiskt gör med socker.
Samtidigt har det gett resultat och jag är oerhört stolt över deras beteende vad gäller den här frågan. De har framförallt den senaste tiden visat prov på en enastående förståelse för problematiken och inte utmanat mig och min fru när frestelserna har knackat på dörren. Frågan har kommit men tjatet har uteblivit. De har klarat av det där nejet som är så lätt att vilja argumentera emot.
Lön för mödan!!!!
Boken var min reselitteratur på planet ner till Kap Verde. Jag plöjde den verkligen och blev förvånad över att jag kunde få så mycket lästid. Väl framme var den nästan avklarad. Det intressanta eller rent av sorgliga var en sak som hände på planet. Min fru och barnen sitter på de tre platserna på ena sidan av mittgången. Jag på den andra tillsammans med en kvinna och vad jag antog var hennes son. Pojken var i tioårsåldern och blev snabbt intresserad av boken. Utsidan av den kan ju locka vem som helst :)
Jag förklarade lite kort att den handlar om hur socker och godis påverkar våra kroppar. Nog om det. Under cirka nio timmars flygtid mölar ungen i sig en hel låda med olika godispåsar. Han dricker läsk till höger och vänster. Jag tror att han var uppe i minst tre stycken burkar. Maten som serverades var inte av någon högre kvalité men nog tusan smällde han i sig allt utom det som eventuellt var någorlunda nyttigt. Nämnde jag att pojken var kraftigt överviktig?
Jag satt och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Självklart tyckte jag synd om pojken. I min värld är inte hans intag hans beslut. Men hur i hela härligheten kan så många människor vara så extremt omedvetna om sockrets effekter? Jag inser att jag är väldigt påläst i ämnet men på fullaste allvar? Kan någon människa ha undgått de senaste årens debatt? Jag anser att det är barnmisshandel att låta ett barn få trycka i sig på det viset. Fan! Det var ju inte så att problematiken inte syntes. Även ett smalt barn kan visserligen fara illa av stora mängder socker men när det syns så tydligt...
Och jag avskyr argumentet att man måste få unna sig. Ja, gör det men gör det med något vettigt. Något som är gott och som inte skadar. Eller är det ok för en alkoholist att unna sig en sup eller två på semestern också? Och varje fredag och lördag och kalas/fest?
Vi måste börja tänka om. Det går att unna sig på andra sätt och det måste faktiskt inte ha med magen att göra. Och om det nu måste ha med magen att göra så finns det mängder med goda och vettigare alternativ än sockerchocker med en innehållsförteckningar som ingen människa orkar läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar