Som vanligt kändes inte förberedelserna som de bästa. En spökande vad har gjort att jag inte har kunnat lägga upp träningen riktigt som jag har velat. Min tanke har varit att köra en hel del intervaller men påfrestningen har då blivit för hög så därför har jag fått ta det lite lugnare.
För två veckor sedan var det generalrepetition. Jag var ute och sprang 19 kilometer och försökte hålla ett 4,30 tempo. Jag lyckades och vaden kändes bra. Därför var min känsla inför gårdagens varv ändå positiv. Jag hade två olika målsättningar. Den första var att klara av varvet på under 1,40. Det skulle innebär ett nytt personligt rekord och kändes så rimligt att jag även hade ytterligare ett mål, att klara under 1,30. Ett mål jag trodde mig kunna klara om allt verkligen stämde.
De nio första kilometrarna kändes fantastiskt bra. Jag drev på ganska bra med lätta ben och ett positivt sinne. Tempot var såpass bra att jag hade en god chans att klara av 1,30. Sen hände något. En stumhet i låren kom förvånande krypande och plötsligt kändes det inte lika fjädrande lätt. Strax efteråt högg det till i min stackars vad. Mitt mentala jag fick sig därmed en rejäl snyting. Farten sjönk och jag insåg direkt att det bara var att säga hej då till 1,30. Jag blev uppriktigt sagt ledsen där jag sprang. Det hade ju känts så bra. När jag för mig själv har analyserat det i efterhand så kommer jag på flera anledningar till varför det blev som det blev men förmodligen räcker det med en, jag gick ut för hårt.
Ett tag var jag rädd för att antingen få promenera den återstående sträckan eller att till och med bryta loppet. När sådana tankar smyger sig på är det jobbigt.
Jag försökte lägga om steget något genom att landa mer på hälen. Det fungerade och vaden blev inte sämre men varje steg var jobbigt eftersom låren inte heller längre var mina kompisar.
Resten av loppet kändes som en enda pina. Nu hade jag egentligen bara en tanke, att hålla huvudet högt. Jag vill kunna vara stolt över det jag presterar. Jag vill inte ha tusen ursäkter och framförallt vill jag kunna se tillbaka på min prestation och tid och vara nöjd. Det får inte finnas någon känsla efteråt som säger att jag inte gav allt, gjorde mitt bästa.
Nu har det gått en eftermiddag och en natt sen jag kom i mål. För övrigt en natt med mycket dålig sömn och jag kan inte göra så mycket annat än att konstatera att jag inte hade kunnat göra så mycket mer. De sista tio kilometrarna var en kamp och med tanke på hur trött jag var när jag kom i mål kan jag så här i efterhand hålla huvudet högt.
Trots allt så klarade jag faktiskt av min första målsättning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar