Silvrets rike är den fjärde delen - efter Stäppens krigare, Bågens mästare och Bergens väktare om mongolväldets utbredning på 1200-talet.
Första boken är fantastiskt bra. Det måste bara skrivas en gång för alla. Den handlar om Temujins (Djingis) stenhårda uppväxt och hur han samlar ihop de mongoliska stammarna till en enad nation och hur de reser sig mot kineserna. De övriga är även de bra trots att de inte håller samma klass. De många slagen blir i längden svåra att hålla isär. Men herre gud! Det är ändå mongolerna böckerna handlar om... Man måste veta vad man ger sig in på. En del bekanta har klagat på just detta (alla slagen), vilket de givetvis har rätt till men jag tycker att man ändå får ha ett visst överseende. Återigen, det är ju faktiskt mongolerna böckerna handlar om....
Iggulden gör det bra. Han får in en lagom mängd fakta i en roman med ett makt och erövringstema. Det jag gillar allra mest är dock känslan jag som läsare får när jag följer karaktärerna. Mongolerna var inte direkt några veklingar. Allt handlar i princip om att härdas, bekvämligheter ses som svagheter. Och jag gillar det skarpt. På något sätt blir jag motiverad att härda ut och vilja utröna hur mycket jag klarar av, både fysiskt och psykiskt. Inte på så sätt att jag har tänkt rida utan Goretex kläder genom den kallaste delen av Asien på en vecka men ett Göteborgsvarv är gjort. Kan det bli en klassiker en dag eller t o m ett maraton?
Colting får de närmaste veckorna inspirera mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar