Efter att ha kommit in ett tiotal sidor i boken kan jag nöjt konstatera att det är som vanligt. Om man läser Guillou vet man vad man får. Huvudpersonen/personerna är allt som oftast bäst på det mesta. Vem "brädar" Carl Hamilton? Arn Magnusson? De är smartast och skickligast och jag tycker att det är så skönt att ha riktiga hjältar i näven. Jag kan lugnt luta mig tillbaka och njuta av deras bedrifter.
Brobyggarna börjar på ett liknande sätt. Tre norska fiskarpojkar, blir faderlösa men lyckas på grund av sin, givetvis enastående skicklighet skapa sig goda utsikter för sin egna framtid. Sen händer något i mina ögon oväntat. Guillou saktar ner, drar ner på tempot och boken blir något jag inte har förväntat mig. Långsamt, dock utan att det blir tråkigt, skildrar han två av brödernas livsöden. Hjälteglorian finns kvar och glimmrar till lite då och då men framförallt ges en intressant bild av två helt skilda platser. Hardangervidda i Norge och Tyska Östafrika (dagens Tanzania). Framförallt är det exotiska Tyska Östafrika som fångar mig. Afrika är spännande eftersom det är så få böcker jag har läst som utspelar sig där och det blir inte sämre av att det är under perioden före och under första världskriget. För även om det var ett världskrig så lägger vi i Europa givetvis fokus på det som hände i just Europa. Mina kunskaper om kriget i Afrika är minimala och på det sätt Guillou framställer engelsmännen blir jag otroligt nyfiken på hur pass väl det stämmer. Förmodligen har han gjort sin läxa men jag måste givetvis kolla upp det eftersom det är otänkbart att använda sig av en roman som historisk källa.
Jag ser verkligen fram emot fortsättningen samtidigt som jag är otroligt nöjd med att Follett och Guillou verkar har kommit överrens om att göra i princip samma projekt men på olika sätt. Det blir inte kaka på kaka och jag är redo för uppföljaren till Giganternas fall och herr Follet kan spotta ur sig den någon gång.
För övrigt verkar det viktigt för Guillou att hans karaktärer alltid måste vara ekonomiskt oberoende. Undrar varför det är så viktigt....;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar