Partille

Under mina senaste löpturer har jag kommit på mig själv med att undra varför jag inte har med en kamera. Jag känner mig priviligerad samtidigt som jag tycker att det är lite synd att inte fler ser vilken vacker omgivning de har. Oavsett var man bor är det garanterat så att det finns fantastiska ställen och miljöer alldeles intill som man aldrig tar del av. Jag har själv många fler att upptäcka.

Det finns kort som aldrig går att ta. Jag kan inte eller hinner inte ta kort på fågelkvittret, lukten eller känslan av att vara omsluten av naturen. Musen som stressat ilar över stigen, fågeln som istället för att flyga iväg, skuttar på stigen som för att visa vägen. Rådjuret som skyndar iväg eller älgen som lite förvirrat tittar på en och verkar undra vad tusan den där tvåbente gör här. Och bra är väl det men en del vyer vill jag liksom en bra bok dela med mig av.

Maderna.

En av alla grusvägar som bara plötsligt finns där.

En gammal vän efter att ha snurrat ute i terrängen.

Aspen.

När först nästa steg berättar kommande riktning.

Hängbron mellan stora och lilla Ramsjön.

En ny bekantskap. Såg bara lite murken ut...

Bäcken vid Kvastekulla. I vanliga fall både hörs och syns den från stigen ovan. Idag nästan helt torr och osynlig.

Blacktjärn.

Kåhög. Underbart att få ta av sig skorna och bara sitta en stund.

Den gränslöse av Jussi Adler-Olsen

Avdelning Q får efter att en polis begått självmord ett nytt fall på halsen. Det visar sig att polisen i fråga har ägnat sitt liv åt att försöka lösa ett gammalt fall men misslyckats. Fallet tar Carl Mörk och hans "stab" till Bornholm och för oss läsare in i den nyreligiösa rörelsens värld.

Boken ger en inblick i den nyreligiösa rörelsen som sagt men inte mycket mer. Framförallt ett avsnitt i den senare halvan av boken om alla religioners likhet och hur de har tagit idéer av varandra är riktigt, riktigt bra. Smask för den religiöst intresserade. Kanske till och med att den djupt kristne får sig en rejäl tankeställare om hen inte är insatt sedan tidigare.

Boken innehåller inte mycket till samhällskritik eller något annat åt det hållet. Och som vanligt är jag inte speciellt intresserad av själva fallet. Det är det där runtomkring som antingen fångar mig eller inte. Det beror naturligtvis på att jag har avverkat en hel del deckare och inte längre engageras så mycket av mordet eller morden i sig. Visst blir det lite medryckande efter ett tag men det är inte det som är den här bokens styrka.

Istället är det underhållningsvärdet. Jag har skrivit om det förut och gör det gärna igen. Jag är frälst i Adler-Olsens underbara jargong, humor, bitterhet, elakhet och kvickhet. Dialogerna, samspelet och tankarna mellan Carl Mörk, Assad och de andra runtomkring är fullständigt lysande. Lite rått och osvenskt. Jag njuter och skrattar i fulla drag. Karaktärerna är så speciella att de uppnår samma typ av kultstatus som gänget i Arne Dahls böcker om A-gruppen. Då är det bra!!!

Uppläsaren Stefan Sauk ska även han ha en kraftig eloge. Tveklöst att han genom sitt sätt att läsa och betona bidrar till att höja boken ett snäpp.

Sökandet efter mördaren blir lite segdraget men när Adler-Olsen väl kommer fram till avslutningen är det väl värt väntan.

Det finns två styrkor till i böckerna om avdelning Q som jag märkligt nog tidigare har glömt att framhålla. Adler-Olsen väljer nämligen att böckerna igenom ha två beslöjande ämnen som försiktigt kommer och går i handlingen. Två aptitretare som intresserar och suger tag men som jag som läsare alltid får för lite av. Hur är det egentligen med Assads förflutna? Och när får vi veta mer om händelsen som höll på att ta livet av Carl Mörk och som förlamade kollegan Hardy.

Givetvis två smarta drag av en författare som uppenbarligen tänker fylla på med fler böcker i serien.

Det är för övrigt bäst för honom....

Mot Ultravasan

Göteborgsvarvet är avklarat och nu ställs siktet in på Ultravasan. Tempo byts ut mot mängd. Något jag verkligen har sett fram emot. De senaste turerna har varit underbara. Oftast har det blivit orientering som med sitt promenerande och kikande på kartan förstärker känslan av att bara vara ute och njuta.

Min plan är att lägga fokus på mängd. Både i form av löpning och cykling. Alla förståsigpåare menar att det samtidigt är viktigt att även få in en del intervaller och tröskelpass men det är något jag absolut inte tänker lägga någon vikt vid. Visst, känns kroppen bra och jag kommer att vara sugen så kanske. Samtidigt vet jag att jag har några veckor med trötta ben framför mig och att då slita på kroppen med fart känns inte smart.

Förutom att jaga kilometer blir det viktigt att prova på Ultravasans meny. Loppet har kontroller var femte kilometer och det innebär att jag planerar att springa helt "naket". Inget vätskebälte ingen rygga. Bananer, en sportdryck, saltgurka av ett visst märke, blåbärssoppa och bullar är några av de saker som serveras. Ser extra fram emot bullarna (har lagt in en beställning på kanelbullar hemma). Vansinnigt gott! Det kommer även att serveras pasta men att stoppa i mig det under tävling/träning finns inte på kartan. Tänka att ha det skumpandes i magen när man springer samtidigt som klumpen i halsen bara växer. Usch! Vill likställa det med tortyr...

Jag känner en trygghet i att jag gjorde BUM87 förra året. Ett lopp är ingen enorm erfarenhet men likväl något att falla tillbaka på. Att jämföra med. Hur gjorde jag då? Hur kändes det och så vidare... Och framförallt. Jag klarade det...

På sätt och vis är jag faktiskt lite rädd för att bli nonchalant. Ultravasan är visserligen tre kilometer längre men den är samtidigt lättare både i höjdmeter och terräng. Dessutom är jag ett år starkare. Målsättningen kommer därför inte vara att bara klara av uppgiften. Den stora frågan blir vilken kilometertid jag ska försöka hålla. Det blir något att klura på under veckorna som kommer. Vad är rimligt? Vis av tidigare erfarenheter tror jag att jag måste ha flera olika mål. 

Att klara det under 9,5 timmar känns som ett första steg men det innebär en kilometertid på 6,20 vilket känns långsamt. Om jag förstod Rune Larsson rätt i Löparglädje så ska jag sikta på drygt 5 min/kilometer men det tror jag inte för ett ögonblick att jag klarar av. Men med en 5,20 fart löser jag 8 timmar. Det låter väldigt lockande. Frågan är om det är rimligt. De följande veckorna får agera vägvisare. 

Jag fick mig för övrigt en överraskning härom veckan när jag insåg att det inte är två månader mellan Ultravasan och Lidingöloppet utan en. Känns onödigt kort.

Det ska som vanligt bli kul att se hur många av mina tankar som hinner ändras på vägen. Men det är roligt..., att tänka lite och planera...

Löparglädje av Rune Larsson

Legenden Rune Larsson har i Löparglädje sammanställt sina tankar om löpning. Alltifrån hur han tycker att du bör göra som nybörjare till hur du bör agera som ultralöpare. Han ger tips och idéer om det mesta och det kan egentligen sammanfattas i två punkter. Det ska vara trivsamt och det gäller att hitta lösningar och tillvägagångssätt som passar en själv.

Jag tycker att boken är väldigt bra. Till en början kändes den väl pedagogisk och jag fick för mig att han kanske gapade över en för stor läsarkrets i försöket att täcka in allt ifrån nybörjaren till den erfarnaste av ultralöpare. Men det blir bra, riktigt bra sett ifrån min synvinkel. Jag är inte i närheten av Runes erfarenheter men det har ändå blivit ett antal mil och med det tankar och idéer. Många av dessa stämmer väl överens med Runes vilket känns både stort och roligt.

Tidigare har jag bara lyssnat på Rune Larsson via olika poddar och jag tycker att min bild av honom förstärks i och med den här boken. En väldigt positiv man med en enorm välvilja i att få folk att förstå tjusningen med löpning. Titeln Löparglädje är därför given för det är verkligen vad han förmedlar.

På något sätt ligger det för mig precis rätt i tiden med att läsa den här boken just nu. Jag har verkligen sett fram emot att få ställa om från fart till distans och de två senaste turerna har varit lugna rofyllda pass med massor av löparglädje. Jag är enormt sugen att ge mig ut med ryggan. Långt ska det vara och helst i ny och okänd terräng. Ge tusan i tempo och tider och bara njuta. Semestern närmar sig och med det möjligheter...

För övrigt vill jag absolut veta mer om hans strapatser och äventyr. Måste kolla vad som finns i bokväg.

1984 av George Orwell

George Orwells 1984 om framtiden är verkligen en av de där klassikerna som jag länge tänkt läsa. Nu är det äntligen gjort och jag ångrar egentligen bara en sak och det är att jag gjorde det på engelska. Det är helt klart så att min engelska inte alltid räcker till. Jag kände tidigt att jag gick miste om betydelser och nyanser. Framförallt är det det abstrakta jag inte alltid hänger med på och med tanke på att boken i så många avseenden är så intressant kändes det lite frustrerande och jobbigt att inte hänga med såpass bra som jag hade velat.

Framtiden i 1984 är diktatorisk och övervakande. Det bedrivs en total kontroll över befolkningen där det näst intill är dödsdömt att ens tänka något felaktigt. Många faktorer i boken är väldigt tänkbara. Jag ska här fokusera på två av dem.

Först det faktum att de styrande ändrar och anpassar historien så att den är i linje med rådande intressen. Det är fullständigt fasansfullt. Historia är i mångt och mycket till för att vi ska lära oss om vårt ursprung, vår identitet. Att se tillbaka på tidigare beslut och misstag för att inte göra om dem. Jag tänker framförallt på atombomberna och förintelsen. Trots dessa erfarenheter är vi ändå på väg att göra om misstagen om och om igen (tyvärr går det mode i folkmord och det är ju något som inträffat alldeles för många gånger efter 1945). Tänk då om vi hade raderat dessa hemska händelser från vår historia? Hur hade fortsättningen då sett ut?

Jag tänker även på saker som i sammanhanget kanske kan kännas lite bagatellartade. Tintin, Astrid Lindgren och nu senast Jan Lööf. Vad sysslar vi med egentligen? Vi ska använda tidigare kulturverk för att förstå inte för att i efterhand korrigera för att det ska passa hur vi ser på samhället idag. Och detta leder automatiskt in på den den andra saken som fängslade mig i boken. Ambitionen att ändra om i språket för att omintetgöra alla möjligheter till protester och missnöje. En myndighet arbetar nämligen aktivt för att förbjuda ord och reducera antalet synonymer för att göra språket fattigare. Utan ett språk - inga protester - inget inflytande - ingen demokrati.

Det är verkligen klockrent. Jag tänker på mig själv, mina barn, mina elever och människor i min närhet. Så sårbara vi är om vi inte kan uttrycka oss på ett vettigt sätt. Protestera, påverka, göra sig hörd - så viktigt det är.

Det är inte svårt att klura ut när i tiden boken skrevs. Orwell har helt klart påverkats väldigt mycket av både nazisterna och kommunisterna. Det är inte heller svårt att förstå varför många anser att den är så bra. Måtte hans tankar om en framtid aldrig slå in. Även om det ibland känns som om vi är på god väg.

Vårt privatliv och vår integritet har redan fått sig sig en törn. Eller ska jag säga att vi villigt lämnar ifrån oss dem? Jag ser grodan i kastrullen som själv har satt på spisen och som med glädje sakta men säkert höjer lite till och lite till...

Göteborgsvarvet 2016

Klockan fem var det dags att gå på toa och som väntat kunde jag inte somna om. Huvudet börjar arbeta med en gång en sådan här dag och då är det inte mycket att göra. En halvtimma senare är jag på väg att kliva upp när de där lätta små tassande stegen hörs. En spolning senare är vi tre i sängen och jag tvingas ligga kvar så att den lille odågan, den minste, somnar om. En timma senare vaknar jag till och undrar lite fundersamt vem av oss som slocknade först. Tack för det lilleman!

Morgonen och förmiddagen kryper fram och jag hinner tänka att väntan är lite jobbig. Jag föredrar helt klart när tävlingar startar tidigare.

Vid elva möter jag brorsan vid busshållplatsen. Fantastiskt roligt att vi kan göra sådana här saker tillsammans. Även roligt att ha en träffpunkt med övriga Solvikingar. Jag är kanske inte den som socialiserar mest men jag uppskattar gemenskapen och närvaron av de andra i klubben. 

Pinkeriet gör sig som vanligt påmint och jag känner mig laddad. Väl i startfållan knör jag mig fram för att få ett bra utgångsläge. Efter en kilometer är det såpass med luft mellan oss löpare att det känns bra. Jag funderar på när jag ska kolla på klockan första gången och beslutar mig för att det få bli uppe på Älvsborgsbron. Ingen större idé att kika tidigare än så. Benen känns himla bra och känslan är underbar. Jag känner att det går fort men att det finns mer att ge. För att klara mitt mål på 1.30 var min plan att ha en kilometertid på omkring 4,10. En del av mig var riktigt sugen att få kika på klockan för att se hur jag låg till. Väl uppe på bron lät jag bli... Jag tror att den rätta beskrivningen är att jag faktiskt inte riktigt vågade se efter. Löpningen kändes så himla bra. Hur skulle jag reagera på en bra tid? En dålig tid? Stressa upp mig eller kanske slå av på takten för att sedan inte kunna komma igång igen? Jag valde alltså att lita på min känsla och hoppades att det inte skulle visa sig vara ett korkat beslut. Det kändes fortsatt bra fram till Götaälvbron och det var trevligt att springa och spana efter andra Solvikingar, ge dem en klapp på axeln eller en tumme upp. Alltid ett gensvar  - samhörighet - energi.

Efter Götaälvbron var det dags för nästa mentala kick. Någonstans vid Bältespännarparken skulle familjen stå. Höll utsikt och blev belönad med härliga hejarop. Strax därefter fick jag ytterligare energi när två kollegor högt och tydligt ropade mitt fantastiskt vackra namn. Jag kände verkligen hur benen ville öka frekvensen men höll igen eftersom min plan var att öka först efter herr Poseidon. 

Jag är otroligt nöjd med loppet. Jag klarade mitt mål med marginal, en marginal som smakade riktigt gott. Personbästa med tolv minuter dessutom. Men givetvis är det svårt att bli så där riktigt till hundra procent nöjd. Och det är de sista tre, fyra kilometrarna som grämer mig. Hela loppet igenom kände jag att det fanns mer att ge men jag ville/vågade inte riktigt. Planen var hela tiden att öka farten och springa som ett svin de där sista kilometrarna. Men det gick inte... Växeln som hade funnits där loppet igenom var nu borta. Min enda förklaring är att jag förmodligen hade hittat mitt idealtempo för den här distansen och att den där växeln sakta, sakta försvann ju närmare mål jag kom. Därför är det kanske inte så mycket att fundera på. Men det blev inte som jag hade tänkt mig och därför...

Under loppet fick jag en intressant fundering. Borde man inte formtoppa även till vissa träningspass? För hur ska jag annars veta hur jag ska hantera den där härliga lätta känslan? Hur fort vågar jag springa? 

Drack i princip ingenting. Min tanke var att eventuellt fylla på med sportdryck vid behov. Sista fem anade jag dock en obekväm känsla i nere till höger i magen. Inte håll. Kanske saltbrist? Hursomhelst vågade jag inte annat än att fylla på ytterst sparsamt - vet inte om det var rätt beslut? Om jag druckit mer och tidigare ingen sveda i magen? Mer kraft på slutet?

En annan händelse var toabesöket när jag kom hem. För första gången någonsin tog jag ett kort ner i holken på det där extremt röda jag hade skvätt ur mig. Jag var verkligen totalt oförberedd på vad jag hade kastat ur mig. Att pinket blir rödare av rödbetor och rödbetsjuice var mig bekant men eftersom det innan loppet var härligt genomskinligt blev jag mycket överraskad. Intressant!

Större fokus på benstyrka i vinter än tidigare? Många totalmil på cykel och till fots? Bra timing i nedtrappning inför loppet? Två veckor av ständig tillförsel av rödbetor och rödbetsjuice? 

Jag vet inte hur stor del som kan tillskrivas det ena eller det andra. Det spelar heller ingen roll. Kontinuiteten är viktigast.

Nu ser jag verkligen fram emot att få skifta fokus. Det ska bli skönt att ge mig ut och fokusera på längd och inte så mycket fart.

Ultravasan nästa.

Men först den obligatoriska natten med dålig sömn. Alltid, alltid efter en tävling.

Inför Göteborgsvarvet 2016

I ett halvår har siktet varit inställt på lördagen den 21 maj och Göteborgsvarvet. Min tanke har varit att springa varvet en sista gång. I alla fall en sista gång med ett tydligt tidsmål. Jag ska under 1,30. Då blir jag nöjd och behöver aldrig mer se ner på den där blåa linjen i Göteborg.

I teorin ska jag klara det, men det ska göras också...

Vinterträningen gick bra med löpning på asfalt, en hel del benstyrka samt en liten gnutta av den härliga längdåkningen. De senaste veckorna har den nya cykeln och orientering tagit vid och det har totalt blivit väldigt många mil i benen. Mil som automatiskt har gjort att benstyrkan helt har legat i löpsteg och cykeltramp istället för knäböj och ankgång. Har inte haft speciellt många dagar med fräscha ben...

Hoppas nu att jag har dragit upp handbromsen i tid. Att den något lugnare träningen den senaste veckan leder till ben med studs i. Jag tycker faktiskt att det är lite svårt. Svårt att hitta vilodagar, svårt att träna lugnare. Vanans makt är verkligen stor.

Jag har försökt ha fokus på asfalt och fart i löpträningen och jag hoppas att jag är tillräckligt förberedd. Helt nöjd blir man aldrig men jag kan inte hitta mycket att klaga på. Generalrepetitionen i torsdags kändes riktigt bra så nu är det bara att vänta och se.

Och givetvis kommer experimentet med rödbetsjuicen att bli en succé...