Under mina senaste löpturer har jag kommit på mig själv med att undra varför jag inte har med en kamera. Jag känner mig priviligerad samtidigt som jag tycker att det är lite synd att inte fler ser vilken vacker omgivning de har. Oavsett var man bor är det garanterat så att det finns fantastiska ställen och miljöer alldeles intill som man aldrig tar del av. Jag har själv många fler att upptäcka.
Det finns kort som aldrig går att ta. Jag kan inte eller hinner inte ta kort på fågelkvittret, lukten eller känslan av att vara omsluten av naturen. Musen som stressat ilar över stigen, fågeln som istället för att flyga iväg, skuttar på stigen som för att visa vägen. Rådjuret som skyndar iväg eller älgen som lite förvirrat tittar på en och verkar undra vad tusan den där tvåbente gör här. Och bra är väl det men en del vyer vill jag liksom en bra bok dela med mig av.
Maderna.
En av alla grusvägar som bara plötsligt finns där.
En gammal vän efter att ha snurrat ute i terrängen.
Aspen.
När först nästa steg berättar kommande riktning.
Hängbron mellan stora och lilla Ramsjön.
En ny bekantskap. Såg bara lite murken ut...
Bäcken vid Kvastekulla. I vanliga fall både hörs och syns den från stigen ovan. Idag nästan helt torr och osynlig.
Blacktjärn.
Kåhög. Underbart att få ta av sig skorna och bara sitta en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar