Vid fem års ålder började jag själv spela i klubben och åren gick. Killar kom och gick men kärnan bestod. Vi tränade och spelade. Lärde oss vinna och förlora (kanske framförallt att förlora de första åren). Hela känsloregistret upplevdes. Skratt och glädje allra mest. Vi kämpade och slet mot gemensamma mål och lärde oss att ställa upp för varandra. Hur många julkalendrar och bingolotto såldes inte? Solidaritet!
Vi var ett lag men även en klubb där tränarna både medvetet och omedvetet påverkade oss oerhört mycket. Både i det fotbollsmässiga och personliga. Jaget var viktigt men inte viktigare än laget. Vi behövde varandra.
"Personlig stil och ansvar" - Krister Holmqvist. Du representerar både dig själv och din klubb. Det finns inga genvägar. Träna för att bli bättre.
Jargongen kunde vara rå men hjärtlig. Gjorde du något som var fel fick du veta det men syftet med passningen var inte i grunden att förnedra. Istället var det fråga om att tillrättavisa fast med ett humoristiskt inslag. Det ledde ofta till skratt men det ledde också till att man fick lära sig att ta kritik.
Jag är övertygad om att Förenings/idrottslivet är enormt viktigt inte bara ur ett rörelseperspektiv. Därifrån har jag fått med mig nycklar för att hantera livet såsom:
- Engagemang.
- Klubb- och lagkänsla.
- Solidaritet.
- Passion.
- Vad som krävs för utveckling.
- Disciplin.
- Humor.
- Äkthet
- Ärlighet
- Framgång och motgång.
- Att jobba mot ett gemensamt mål.
- Samarbete.
Det går förmodligen att göra listan hur lång som helst. Idag ser jag hur mina egna barn får ta del av dessa nycklar och det värmer verkligen.
Men.
Idag slutar barn och ungdomar med sin idrott i snitt innan de fyller 11 år och föreningarna i landet minskar i medlemsantal. Det är förfärligt. Jag tänker på allt barnen missar men även på vad de gör istället. Utomhusleken är ju dessutom i princip död så hur ska de skaffa sig en grund och beredskap att hantera livet? Både fysiskt och psykiskt!
Det krävs idag aktiva val för att må bra. Dessa val måste göras både för vår egna och våra barns skull. Och valen kräver engagemang, tid, solidaritet och självuppoffring eftersom vi inte kan köpa oss till ett föreningsliv.
Idag slutar barn och ungdomar med sin idrott i snitt innan de fyller 11 år och föreningarna i landet minskar i medlemsantal. Det är förfärligt. Jag tänker på allt barnen missar men även på vad de gör istället. Utomhusleken är ju dessutom i princip död så hur ska de skaffa sig en grund och beredskap att hantera livet? Både fysiskt och psykiskt!
Det krävs idag aktiva val för att må bra. Dessa val måste göras både för vår egna och våra barns skull. Och valen kräver engagemang, tid, solidaritet och självuppoffring eftersom vi inte kan köpa oss till ett föreningsliv.
Vi är föreningarna - Hoppas verkligen att vi håller dem vid liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar