ÖIS A-lag 1998 eller 1999
Åren tickar på men tiden står stilla.
Det är först när jag blickar bakåt antingen i mitt eget huvud eller i samtal med någon annan som jag hajar till. Närmar mig de fyrtio men känner mig ändå i så många avseenden fortfarande som tjugo.
Ser mig omkring på andra människor och tänker att vi nog är lika gamla men är naturligtvis ute och cyklar. De kanske egentligen är femton år yngre än mig men jag ser inte det. Jag känner ju mig så ung.
Kroppen gör ont ibland men det har den alltid gjort eftersom jag alltid har utsatt den för antingen det ena eller andra. Då fotboll. Nu framförallt löpning. Trots ständiga krämpor kände jag mig odödlig då.
Det gör jag nu också.
Ser på mig själv från toppen av mitt berg uppbyggt av tårar, svett och upplevelser. Ultralopp och andra utmaningar har byggt upp mig både fysiskt och mentalt. Jag har i sifferleken ålder blivit äldre men därmed inte svagare. Snarare tvärtom!
Åldern ger erfarenhet. Känner mig så mycket klokare av alla år men oftast inte äldre.
Jobbet med ungdomar håller mig ung samtidigt som jag i mina värderingar kan känna mig som en dinosaurie. I många fall tänker jag att det var bättre förr och ser med fasa vart vi är på väg samtidigt som jag mer än villigt lyssnar till nya tankar och idéer förutsatt att de passar mitt väsen.
Ser kanske något äldre ut idag...
Åren kommer fortsätta att ticka på och jag hoppas att jag om ytterligare tjugo år kommer att känna ungefär som nu. När jag ser på en del äldre i min närhet tänker jag ofta. Sån vill jag bli. Äldre till både år och utseende men med ett ungt sinne och med en fysik som inte alls åldras i samma takt som de flesta jämnåriga.
Livet är underbart och därför känns det givet att göra allt för att åldras med kvalité. Som jag ser det finns inga ursäkter att göra annat när man bor i Sverige på 2000-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar