Ytterligare en bok om vårt sätt att äta och hur det påverkar kroppen och framförallt huvudet. Kolhydraterna är i fokus men även gluten. Jämfört med andra böckerna jag har läst om det här ämnet så sticker allt fokus på gluten ut.
Att det finns mängder med människor som ska vara restriktiva med gluten eller inte få sig det alls råder det ingen större tvekan men Perlmutter menar i princip att ingen ska ha det i sig överhuvudtaget. Förutom att det inte är bra för oss menar han att gluten liksom socker är en trigger som vill oss att ha mer. Detta var nytt för mig eller om jag bara har glömt det sedan tidigare. Oavsett om det är så eller inte känner jag att det inte finns så mycket att fundera på. Gluten finns där socker/kolhydrater finns och då är det inte så mycket att fundera på.
Det andra fokusområdet är just hjärnan och hur den påverkas. En hel del av det som nämns har jag träffat på förut men en del är både nytt och intressant. Läskigt det där med att vi så tydligt kan se kroppsliga krämpor men att hjärnsjuka utan förvarning slår till. För vem tänker att ständig huvudvärk och migrän är så mycket mer än tillfällig huvudvärk? Det är ju något man har och får lära sig att leva med. Självklart inte! Och demens är inte heller det något som bara kommer med åldern. Det finns orsaker till allt.
Egentligen är jag inte överförtjust i Perlmutters sätt att skriva. Det är lite för överlägset och lite för ickeödmjukt för min smak. Det märks att boken framförallt är skriven för amerikanska läsare. Lite svårt att ta på det men det är något med den mästrande tonen som stör.
Trots detta glädjer det mig att jag läste den. Det blir lite fortbildning. Som en påminnelse om hur jag äter och varför. Det blir ett extra moment när alla de där exemplen och förklaringarna om en bättre hälsa är något jag själv har upplevt. Bokens teori och min praktik går hand i hand och vid ett flertal tillfällen i boken kom jag på mig själv med att vara tacksam över att det nu är sex år sedan vi styrde om skutan.
En gång i tiden var jag så upplyst att jag väldigt gärna ville frälsa andra. Jag insåg att det inte var någon bra idé. Mat är så otroligt personligt. Folk får själva ta ansvar för hur de äter och hur de mår. Men det går inte att ändå vara lite uppgiven. Tänk så många bekymmer och hälsoproblem många människor kunde bli av med och de bara vågar lära sig något nytt. Tänka om och ge den mat vi är programmerade att äta en vettig chans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar