När jag för ett par år sedan för första gången tog del av tankarna om att vi sitter ihjäl oss blev jag inte förvånad. Vi är gjorda för rörelse men rör oss för lite. Så lång inga problem men när jag något senare fick höra teorin om att det inte hjälper att man tränar en timma om dagen om resten innebär för mycket stillasittande blev det jobbigt.
Kunde det vara så att min träning inte var tillräcklig? Jag som kände mig så stark och duktig. Det här låg och grodde ett tag. Sakta insåg jag att mängden sittande nog var ganska stor.
Medvetandet ledde till en långsam förändring och jag försökte stå allt mer.
Det var jobbigt.
En känsla jag med lite galghumor skrattade åt. Det är ju inte att skryta om att kunna springa si och så långt när jag knappt orkar stå i en timma. Svanken värkte och jag försökte lösa problemet genom att gå ner på huk ibland, stå på ett ben eller vagga fram och tillbaka.
Sakta blev jag bättre på att stå. Det är det där med träning...
Nu har det blivit jobbigt på ett annat plan. Det kan vara medvetenheten om sittandet. Det kanske till och med kan vara en nypa inbillning men det är tveklöst så att jag har fått svårt för sitta en längre stund. Ben och rumpa domnar nästan bort, värker eller bara gör sig påminda och jag måste allt oftare ställa mig upp och gå omkring lite för att det ska kännas bättre.
En påminnelse jag är tacksam för eftersom jag innerligt tror att den är bra.
Jag har under hela denna processen alltid funderat över hur länge i tid jag faktiskt sitter under en dag.
I onsdags fick jag äntligen tummen ur. Från att jag klev ur sängen på morgonen till att jag gick och la mig på kvällen hade jag ett tidtagarur hängandes på bröstet.
Start och stop.
Vid köksbordet, i bilen, på jobbet. Överallt.
På något sätt var det både spännande och stressande. Vad skulle det landa på? Hur mycket skulle det bli i förhållande till hur mycket tid jag lägger på träning under en vecka?
Lite drygt sex timmar. Är det mycket eller lite? Med tanke på att jag under en längre tid har varit väldigt aktiv med att försöka sitta så lite som möjligt tror jag att sex timmar kanske inte är så mycket. Jag är trots allt vaken i 16 timmar. Men jag vet verkligen inte. Det som känns bra är att jag tränar mer under en vecka än vad jag sitter ner under en dag.
Skönt! Samtidigt tänker jag att mina förfäder skrattar knäna av sig. Jämförelsen med dem är oundviklig men den tråden spinner jag inte vidare på nu.
Oavsett mycket eller lite så fick onsdagen mig att reflektera och fundera i lite andra banor. Ibland måste vi sitta men många gånger inte. Jag tänker fortsätta att avnjuta mina måltider och mitt kaffe sittandes. Behöver ju inte bli en fanatiker. Sitta är i sig inget brott men kanske ingen "aktivitet" man behöver lägga mer tid än nödvändigt på. Och jag tänker fortsätta att arbeta med att vi ska få den där nya uppfinningen ståbord på vår arbetsplats och fundera över sittandets nödvändighet.
Den nya insikten är att sittandet ofta är ett val vi gör men att det ibland faktiskt inte går att styra. Jag kan stå upp och arbeta när jag rättar eller planerar förutsatt att jag har rätt utrustning men jag kan inte stå upp på väg till jobbet i min bil.
Därmed fick transportlöpningen som jag redan tycker så mycket om ytterligare ett syfte. Genom att för egen maskin ta mig till eller från jobbet plockar jag automatiskt bort en påtvingad sittning.
Det blir en vinn vinn situation.
Alltså mer transportlöpning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar