Sprang till jobbet häromdagen i lugn och behaglig takt tills jag kom till en uppförsbacke. En backe som jag vet finns med på Strava som ett segment. Det innebär att alla som använder sig av Strava och springer just den backen hamnar på en lista där man kan jämföra sig med andra.
Varför inte? Jag bränner på lite extra och flåsar som en blåsbälg när jag kommit upp. Sen fortsätter den lugna turen till jobbet.
I datorn kan jag senare se hur det gick. Var hamnade jag på listan? 10 i topp? Eller kanske högst upp med en liten krona som belöning?
En fånig liten digital klapp på axeln som ju faktiskt inte är obetydlig. Det är lite roligt att komma med på listan eller till och med hamna högst upp. Vårt nya digitala samhälle är fullt av dessa små klappar på axeln. Sociala medier, träningsappar mm är underbart generösa med sina små klappar. Och visst är de viktiga. Annars hade de inte fångat oss som de gör.
Kupan snurrade på väg till jobbet och jag skrattade lite åt mig själv över att jag faktiskt öste på upp för den där backen. Samtidigt dök en del andra tankar upp.
Hur många fysiska klappar på axeln får jag av mina medmänniskor?
Hur många delar jag själv ut?
Många gånger tänker jag bra och positiva saker om andra men säger det inte till dem.
Varför då? Lättja? Obekvämt?
Visst vore det ett trevligt utvecklingsmål om vi alla blev lite mer generösa med att klappa varandra på axeln. Inte via en dator. Ansikte mot ansikte. På riktigt! Jag är övertygad om att den fysiska klappen har en klart större betydelse än den digitala. Kanske till och med så att den digitala världen skulle kunna bli mindre viktig framöver om vi gjorde verkligheten mer uppskattad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar