För ett par år sedan bytte vi bil. Från en som skramlade och oroade till en ny. I flera veckor kände jag mig privilegierad. Det var en lyx att få sätta sig och köra. Njutning. Jag tänkte att det var viktigt att minnas känslan eftersom den givetvis skulle avta och bli självklar.
Nu är jag där igen. En flytt, ett nytt boende. Så många härliga förbättringar. Så mycket att uppskatta. Hur länge då?
Det finns med all säkerhet en plan med detta. Någon fördel i evolutionen. Strävan efter förbättring. Att aldrig bli nöjd. Att våga och vilja utvecklas.
Det är enkelt att uppskatta det nya. Saker, människor, egenskaper. Men jag vill bli ännu bättre på att uppskatta det givna. Givetvis går det inte att ständigt gå omkring och fokusera på allt bra runtomkring. Skulle inte få tid till så mycket annat. Men jag är övertygad om att det finns en poäng med att stanna upp lite då och då och reflektera över det där självklara.
Tillgången till vatten och värme. Den fyllda kylen och frysen. De fantastiska människorna omkring mig och alla deras goda egenskaper.
Men det är svårt att bara stanna upp mitt i allt och tänka att nu ska jag uppskatta allt bra omkring mig. Därför tror jag mycket på att utsätta sig för motsatsen.
Vägra bekvämlighet ibland. Bli riktigt jäkla trött, hungrig, törstig. Ut och sakna! Längta!
Löpningen ger mig så otroligt mycket. Jag investerar i min fysiska och mentala hälsa.
Här och nu.
Till framtiden!
För jag planerar att leva länge och det med kvalité. Jag vill uppskatta. Och om jag klarar av att uppskatta det givna och självklara så har jag riktigt mycket att vara nöjd över.
Är det det som är lycka? Att begripa hur bra man har det.
Nu ska jag ut i skogen och bara finnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar