Jag har aldrig saknat gott. Kunskapen om bra och dåligt under min uppväxt var inte lika god som idag. Då hette det inte fredagsmys men choklad, chips eller något annat var en regel framför TV-n. Backen med läsk stod i förrådet. Det var bara att ta. Minns att jag efter vissa träningar slukade både två och tre flaskor. Päronsoda, Hallonsoda. Portello!!! Mmmmm....
En höjdpunkt när jag ser tillbaka på min barndom var ett "slovenskt" kortspel. Där satt vi. Mamma. pappa, storebror och jag. Spelade och spelade. Ett lagspel med mycket känslor. Det var så himla roligt att en kompis till mig tog brorsans plats när han hade flyttat hemifrån. Vilka härliga minnen! Givetvis knaprade vi på något.
Belöningar, familjekvalité och festligheter. Jag är programmerad med att de förknippas med något gott. Och det intressanta är att det sitter kvar. När mitt första barn kom för tio år sedan togs ett viktigt beslut. Minimalt med sött (till en början var detta en regel som mest innefattade lillkillen :)
Kunskapen hade börjat komma.
För omkring fem år sedan togs nästa steg. Kunskapen blev djupare och bättre. LCHF gjorde entré i familjen.
Det har varit jobbigt att stå emot strömmen. Att vara en avart.
Något jag under hela den här tiden har funderat mycket på har inte varit sockerintaget i sig utan hur vi har tillåtet det bli en del av allt vi tycker är bra och trevligt.
Födelsedagar, festligheter, belöningar med mera.
Måste det för mina barn vara förknippat med socker? Kan jag och min fru genom medvetenhet och ett aktivt val få våra barn att inte förknippa allt bra med socker?
Själv anses jag vara extrem men fortfarande är det så att jag kopplar ovan med socker. Det sitter så djupt. Kropp och huvud vill ha. Du har varit duktig! Stoppa i mun... Eller nu ska vi ha trevligt. Vad kan vi stoppa i oss då. Det sitter stenhårt i ryggmärgen. Det går att stå emot, men inte alltid och det går ju att njuta av annat gott...
Tänk om mina barn kan få slippa den känslan. Tänk om de kan förknippa våra spelkvällar hemma med mys och kärlek (tårarna efter förlust förtränger de nog...) och inte med socker som en stor ingrediens....
Det är verkligen inte lätt när tanken aldrig lämnar huvudet. Samtidigt går det att kämpa med sitt egna huvud och ta rätt beslut. Speciellt när de två med rösträtt hemma är av samma åsikt. Men när resten av samhället bara blir värre och värre känns det som om en framgången inte är given.
Nu för tiden ska ju allt firas. Snart får ungarna en glass bara de tar sig till skolan.
Att det finns ett sockerberoende råder det ingen tvekan om. Klart att hela jag mår gott av att stoppa i mig något gott. Ännu svårare att hantera problematiken blir det när det dessutom är så starkt förknippat med situationer jag sätter stort värde på.
Vi har en mycket god vän till familjen. Om jag tycker att detta är jobbigt har hon det mycket värre. Men hon är motiverad och kämpar som ett djur. Hon är jäkligt stark och kommer att klara det. Det kanske inte kommer att gå spikrakt mot framgång men hur många saker gör det? Att hon dessutom har satt igång processen mitt under semestern är imponerande. Den svåraste tiden på året när man ska njuta och inga riktiga strukturer finns.
Att ge sig på en utmaning. Något svårt, och klara det, är djupt tillfredsställande. Sen om det har med motion eller personlig utveckling att göra spelar ingen roll. Belöningen blir långvarig och sockerlös.
Jag blir starkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar