!


I listan till höger, med läsvärda böcker, visas med ett utroppstecken vilka böcker som är mina favoriter.


måndag 3 juli 2017

Aktivitus trailrace 100 miles

Fullt upp med praktiska bestyr. Vår flytt och det där med dropbags. Tre påsar vid tre olika tillfällen. Vad skulle vara i? Kändes bra att ha Jerker som bollplank framförallt i vätskefrågan. Han fick mig att tänka om och istället för att enbart förlita mig på min nya löparväst med två flaskor tog jag även med mig min gamla hederliga magväska med plats för ytterligare en flaska. Det skulle visa sig vara riktigt viktigt.

Lånade min brors våg. Tänkte att det skulle vara roligt att se viktskillnaden före och efter loppet.

Min far körde mig, Jerker och Jonas till starten. Bra avvägning med tiden. Varken stress eller dötid.


Från vänster: Jonas, Jerker, Jag, David, Daniel och Mattias

Den sjunde Pontus hade glömt sin klocka hemma och skulle komma till start något senare. Av oss andra pilade David iväg rätt så omgående och känslan var att han hade varit med förr. Daniel med stavar tog det lugnast medan vi andra fyra slog följe. Tryggt att ingå i en grupp där man kan hjälpas åt med stöttning och orientering. Tyvärr slarvade vi kraftigt med just orienteringen i början och följde fel snitslar. Därför kryddades den tuffa inledningen på loppet med en rejäl omväg. Första vätskestationen skulle komma efter 25 kilometer. Vi lyckades komma dit efter ca 35 km. Himla tur att jag hade den där extra flaskan med vätska.

Ganska snart föll Mattias tyvärr ifrån. Verkade vara en intressant människa med många år i Kina i bagaget.

Pontus blev ett glatt tillskott lite till och från. Han hade ett snabbare tempo än oss och sprang ifrån oss flera gånger. Det lustiga var just det att han vid ett flertal tillfällen sprang ifrån oss för att sedan hinna ifatt oss igen. Hans orientering var sämre än vår. Undrar vad han tänkte när han om igen fick se våra smäckra bakdelar?

Apropå orienteringen så var det svårt. Dels handlar det om att vara fokuserad och uppmärksam men ibland kändes det som att banläggarna spelade oss ett spratt. Framförallt vid ett tillfälle efter Kungälv blev vi rejält förbryllade när vi först riktades in i spenaten för att efter ett tag inse att vi var tillbaka på samma ställe. Trots att vi slaviskt följt markeringarna. Då och även vid ett flertal andra tillfällen fick vi god hjälp av Jonas klocka som hade loppets koordinater inlagda.

Med Pontus i åtanke kändes det återigen skönt att inte springa ensam men dessvärre skulle det komma att ändras. Både Jerker och Jonas fick efter ett tag problem och efter cirka 55 kilometer kunde Jerker inte fortsätta.

Det kändes inte bra. Först och främst tyckte jag att det var tråkigt för hans skull men även för egen del. Klart att jag ville att vi skulle följas åt och i bästa fall passera mållinjen samtidigt. När sedan Jonas några minuter senare behövde plåstra om foten beslutade jag mig för att fortsätta gå framåt. Vi hade redan varit stilla ett tag vid en station och jag ville inte bli ståendes igen. Han skulle så klart strax komma ikapp.

Han kom aldrig. Det är så svårt med tidsuppfattningen. Jag vet inte om det tog 5 minuter eller kanske tio minuter innan jag beslutade mig för att fortsätta springa. Stigen hade varit fin och jag tänkte att han borde ha kommit ikapp vid det här laget.

Så var jag plötsligt ensam. En ganska kluven känsla infann sig. Jag ville av många givna skäl inte vara ensam. Den mentala kampen blir så mycket tuffare. Sällskap får ens ben att trumma på. Sällskap ger en känsla av trygghet. Fler än två ögon som hittar rätt.... Samtidigt måste jag erkänna att det ger en känsla av styrka när man själv lyckas mala på när andra faller ifrån.

Full fokus på snitslarna och jag hittade utan problem men när jag närmade mig Brunnsbo undrade jag om inte banläggarna drev med mig. Sick-sack igenom buskar, upp på en kulle och ner igen tills jag plötsligt stod framför ett 1,5 meter högt staket. Höger eller vänster? Nej, nästa snitsel fladdrade alldeles tydligt på andra sidan staketet. Va? Är det meningen att jag ska klättra över?

Efter ca 65 kilometers löpning kände jag mig givetvis som en akrobatisk apa och praktiskt taget flög över det där staketet. Ljudlöst gjorde jag en kullerbytta i luften för att smidig som en katt ta mig över nästa staket.... Kul! Hoppas det kommer fler hinderbanemoment....

Mitt under mitt buskäventyr kände jag att det var läge för lite sittande meditation. Av med brallor och kalsonger, koncentration och så upp med plaggen igen. Måste man så måste man men det intressanta i sammanhanget är hur jag genom detta agerandet gick från noll skav i skrevet till tydligt skav i skrevet. Obegripligt!

Väl i Brunnsbo upphörde snitslarna. De förde mig till andra sidan järnvägen mot Hornbach men sen var det stopp. Enligt kartan skulle jag till Tuve. Men vilken väg? Jobbigt att inte veta och efter en del letande efter nya markeringar valde jag att ringa tävlingsledaren Tomas. Med hans och ytterligare en funktionärs hjälp, som jag tror hette Rikard, kom jag så småningom fram till Tuve. Älvsborgsbron nästa. Tuggade på och hamnade lite vilse i skogen när dagens roligaste händelse inträffade.

Det hade långsamt börjat kännas tyngre och på något sätt gick jag bort mig och var både lite dimmig och vilse. Störtade ner i en trädgård och fick be om ursäkt till en man som verkade på gott humör. Frågade snabbt åt vilket håll Älvsborgsbron låg (undra vad han tänkte då) och vek runt husknuten för att fortsätt. Då överraskade jag kvinnan i hushållet som precis hade avslutat en utomhusdusch med en trädgårdsslang i enbart bikinitrosor. Hennes reaktion när hon upptäckte en vilt främmande man i sin trädgård var något av det mest imponerande jag sett. Jösses så snabbt hon skylde sig. Och där stod jag i mitt dimmiga tillstånd med Älvsborgsbron i sinnet. Sällan har ett par kvinnliga bröst intresserat mig mindre...

Det var skönt att springa på gatorna i stan med ett tydligt mål. Kunde ju inte gärna missa bron. Dessutom var det givetvis skyltat ifall jag av någon outgrundlig anledning skulle missa siluetten i fjärran. Men det kändes tungt. Väldigt tungt.

Vid foten av bron ser jag hur en grabb piggt kommer skuttandes emot mig. Jag hinner tänka att jag ska berömma honom. Blir alltid glad av att se ungar göra något vettigt istället för att med gamnacken stirra ner i telefonen.  Men varför springer han här? Är ju inte det klockrenaste stället för en löptur...
Då ser jag att det inte är vilken grabb som helst.

Brorsonen har aldrig varit vackrare eller mer välkommen. Timingen är perfekt. Jag är riktigt sliten och får en sådan enorm kraft av att min bror med familj och min pappa är på ett helt oväntat ställe och möter upp. Tårarna är framme och det går inte att nog beskriva hur mycket det betyder att de är där för min skull. Alla välmenande ord gör gott men egentligen räcker bara närvaron.


De har dessutom med sig mina glömda saltgurkor som jag girigt glufsar i mig. Lite för girigt visade det sig när magen ganska omedelbart talade om att det blev för mycket. Jag tror att jag var milimetrar ifrån en kraschande mage. Inte konstigt med tanke på allt man stoppar i sig under ett sådant här lopp men med min vanliga tur stabiliserade det sig och jag slapp att i panik hitta ett nytt ställe för meditation mitt inne i stan.

Boosten höll tyvärr inte i sig speciellt länge. Botaniska närmade sig vilket officiellt skulle innebära 89 sprungna kilometer. Men jag kände mig oerhört sliten och började mer och mer känna att jag inte skulle klara det här.

Inför Ultravasan förra året tyckte min äldste son att jag kanske kunde springa 10 km extra för att komma upp i magiska 100. Det blev mitt mål. Jag skulle i alla fall upp i 100.


I det där trötta tillståndet infaller sig en egen sorts logik. När kommer jag upp i hundra? Vi hade löpt omvägar men förmodligen även genat en del. Klockan var inte att lita på och det kändes som att jag var tvungen att ta mig till en av depåerna för att jag inför mitt eget samvete med säkerhet kunde säga att jag hade kommit upp i rätt distans. När jag kom till Botaniska hade jag därför bestämt mig för att kliva av vid Tulebo. Jag kände mig som ett ursketet äpple och återigen fick jag hjälp av min brors familj och min pappa som hade förflyttat sig.

Jag har två tankar om doping.

1. Kortare distanser - De som på egen hand kan framkalla rädsla/skräck vinner.
2. Längre distanser - Familjen sluter upp och stöttar under resans gång.

Jag kan inte nog förklara hur mycket det betyder när funktionärer och framförallt nära och kära stöttar. Jag inser att jag inte ger så mycket tillbaka där och då på grund av trötthet och fokusering men jag är oerhört tacksam.

Buljongen vid botaniska gjorde gott. Likaså tandkrämen. När jag läste Rune Larssons bok Löparglädje skrev han att det var en god idé att stoppa tandkräm i munnen för att få bort allt det söta och sliskiga i munnen. Jag tyckte att det lär rimligt och hade lagt i en tub i dropbagen som väntade på mig vid Botaniska. Tandkrämen kändes så bra i munnen att jag inte ville ha något annat i munnen igen. Givetvis insåg jag att det inte skulle gå men det var inte med glädje som jag kort senare sockerbombade munnen igen.

Familjekicken tog backarna upp mot Ängårdsbergen kål på. Gud, så trött jag var. Benen var blytunga och fötterna började göra mer och mer ont. Transporten mot Kållered var vidrig. Klarade knappt av att springa på raksträckor och beslutet att sluta vid Tulebo var klubbat. Skickade ett sms till familjen om mitt beslut och kastade ut linserna som var torra och besvärliga. Sen vet jag dessutom att Bohusleden mellan Tulebo och Herculesgården är väldigt tuff. Det skulle inte bli mycket löpning där inte.

Då händer det igen. Helt fantastiskt hur kropp och huvud fungerar. Några hundra meter före Kållered centrum står min pappa med mina två guldgossar. Positiva, förväntansfulla och med en helsikes massa energi och plötsligt fungerar mina ben igen. Jag fick en kram av min fantastiska fru och slet mig för att inte fastna. Jag hade ett par kilometer kvar. Vi följdes åt backen upp till Streteredsskolan där även min bror dyk upp i löparkläder.

Ensamme jag som hade bestämt sig för att stanna hade sällskap. Framme vid vätskedepån utanför ishallen i Kållered  sätter jag mig ner och säger att det är slut nu. Exakt vad alla runt omkring mig säger minns jag inte men jag kommer ihåg vad jag tänkte. Jag hade en vågskål i huvudet där den ena sidan tyngdes ned av terrängen framför mig, mina blytunga ben och mina onda fötter och där den andra sidan tyngdes ned av min bror och mina grabbar som tänkte springa med samt det faktum att jag precis hade sprungit flera kilometer i sträck utan att gå.

Vi fortsatte och jag tror att det är den här delen av loppet som jag i framtiden kommer att minnas mest och bäst. En bror med oceaner av omtanke och två glada studsande småskitar. Vi hade roligt tillsammans och vid ett tillfälle böjde sig till och med den lille för att ta bort en gren från stigen så att jag lättare skulle kunna passera. Det blev inte så mycket springa av men hjärtat fick sitt ändå

När vi närmade oss Herculesgården visste jag att det skulle komma ett parti med grusväg. Då sa jag högt att om det skulle fungera att springa så skulle jag köra vidare mot Skatås. Grabbarna blev omhändertagna eftersom det var långt efter läggdags medan min bror och jag fortsatte.

Den sista sträckan till Skatås finns inte så mycket att säga om. Jag var otroligt trött. Vi sprang och gick om vartannat och det var befriande att slutligen komma fram. Jag hade verkligen bestämt mig för att inte fortsätta ändå tvekade jag. Familjen på plats och underbart varma funktionärer försökte peppa mig och efter en stunds tvekan bestämde jag mig för att verkligen stanna.

Matematiken gjorde sitt. 30 kilometer kvar. Enbart stigar - enbart promenad och det i ett zombietempo. Det skulle ta mig 10 timmar att komma fram till mål. Timmar som jag visserligen hade att ta av för att klara tidsgränsen men det var inte så jag ville avsluta loppet.

Jag klarade 133 km. Nytt längdrekord för mig och tids nog ska jag lösa de där 100 milesen också. BUM är inbokat i maj nästa år och ödet verkar tycka att jag ska springa då eftersom jag av Aktivitus fick en pannlampa dagen efter loppet. Lagom lämpligt eftersom BUM startar på kvällen...

Slutligen. Jag sprang visserligen länge själv men när jag som bäst behövde det fick jag massor med hjälp. En hjälp som tog mig till Skatås. Det hade jag aldrig löst själv.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar