2012 fick jag för mig att jag skulle cykla från Partille till Oskarshamn på det jag idag kallar rishögen.
Till min glädje lyckades jag övertyga min mycket gode vän J att hänga med. När det väl var dags kände han sig inte redo uppgiften och lämnade återbud. Det innebar att jag fick ge mig iväg själv och efter elva och en halv timma och 267 kilometer gav jag upp. Jag klarade helt enkelt inte av kampen mot tristessen och rumpan.
Cykelbränd för all framtid?!
Inte riktigt. Jag är fem år starkare, har en vettigare cykel och kommer att kunna dra fördel av att ligga i rygg på andra. Samtidigt är jag inte jätteförtjust i cykling och träningsmässigt är det lite mer bekymmersamt. Timmar och mil kommer jag att få ihop men det blir krångligare med långpassen. För att framförallt vänja rumpan behövs många sammanhängande timmar på sadeln och det är svårt att få ihop. Egentligen är det helgerna som gäller och eftersom jag ogärna missar mina barns träningar blir det ett problem.
Under en övergående period får jag nog stå ut med det men det är alltid jobbigt att prioritera bort något man tycker så mycket om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar