Det tog lång tid innan jag begrep att alla inte hade det på samma sätt.
Min mamma är fantastik på att laga mat. God mat (förutom levergrytan, soppan gjord på vita bönor och polentan som jag alltid hade enorma problem med att få ner:) lagat från grunden. Rikligt varierat och tillagat med kärlek.
Varje dag!
Köpepizza och McDonald´s fanns inte på kartan. Jag vill minnas att jag efter tjat fick en cheeseburgare en gång men annars introducerades jag för den typen av mat först i tonåren.
Och det var inte via mamma!
När jag flyttade hemifrån var det på sätt och vis givet att laga maten själv men tidsbrist och lättja gjorde att jag knappast höll en jämn nivå. Så höll det på fram till att den egna avkomman levererades. Då blev det viktigare och jag minns att det till en början var jobbigt att skapa en ny rutin.
Laga mat varje dag kräver tid och planering men efter ett tag var det inte längre några större problem.
Matlagningen utvecklades till att i steg två få bort tillsatser för att sedan landa i LCHF.
Jag är övertygad om att min syn på mat idag har sin grund i mamma. Även om jag inte begrep det då visade hon så tydligt att mat var viktigt. Alla timmar i köket ser jag idag som en stor kärleksförklaring från hennes sida.
Och det är lite så jag själv ser på det idag. I vår familj ska vi äta god och nyttig mat. Vi ska ge oss själva bästa möjliga förutsättningar för att må bra. Dessutom tycker jag att det är roligt att skapa och experimentera och visst blir det oftast bra.
Men mot mamma har jag ingen chans. Mina ungar väljer hennes mat framför min nio gånger av tio. Det är som om de får något himmelskt i blicken när de pratar om farmors mat. Jag har även uppmanats att be om recept på både det ena och det andra.
Bittert?
Bara lite!
Tävla med henne kan och vill jag inte. Hon förtjänar att sitta på en egen piedestal högt ovanför oss andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar