Två familjer med en för dagen lysande logistik anländer Vansbro med god marginal. Efter en del promenerande når vi startområdet och kan i lugn och ro utfodra de små och byta om. Himlen vibrerar av ostadighet och sol, regn och åska slåss om en plats i centrum. Med dräkt, glasögon och mössor redo promenerar min bror och jag mot startfållan. Hur kallt är vattnet?
Klev i och doppade snabbt huvudet. Den förväntade chocken uteblev och jag började veva mig framåt. Jag hade studerat en tidigare startgrupp för att få en känsla för hur stökigt det skulle bli. Det såg hanterbart ut och det var även så det kändes. En liten flaskhals innan starten gjorde att inte allt för många kraschade i samtidigt. Visst var vi ett gäng och till en början var det både krångligt och svårt men jag var rädd för att det skulle vara värre. Själva loppet/tävlingen handlade egentligen om tre saker. Andning, navigering och de medtävlande. Andningen och navigeringen fungerade bra men jag tyckte att det var bra svårt att hålla reda på allt och alla. De jag skulle om, de som skulle om mig, bröstsimmare, snesimmare (jag onekligen en av dem) osv. Här finns utan tvekan utvecklingspotential. Och det är klart att det inte är något man kan förvänta sig ska gå speciellt bra när det är ens andra tävling i öppet vatten. Ibland kunde jag simma förhållandevis ostört men då och då uppkom problem eller till och med stop som gjorde att jag var tvungen att stanna till för att se över situationen och välja en ny väg. Lite jobbigt att crawla igång från stillastående... Väl i mål var det snudd på lite roligt när jag klev upp ur vattnet. Balansen var delvis satt ur spel och jag kände mig lite groggy och vinglade till lite gran.
Sådär nu var det gjort. Det var kul att ha genomfört Vansbro men några fler utpräglade simlopp lär det inte bli. Upplevelsemässigt tyckte jag att det minst sagt var torftigt. Veva på, andas, navigera och anpassa sig till folk runt omkring. Om och om igen. Noll koll på omgivningen, noll koll på de medtävlande (alla ser ju likadana ut) och ständig upprepning utan variation. Visst märkte jag att himlen öppnade sig. Det haglade tydligen men det var inget jag påverkades av. Blöt var jag redan och hade fullt upp med den tråkiga treenigheten.
Några meter före mål såg jag klockan och förstod att jag inte skulle klara av att simma under timman. Där och då kändes det ok och jag var nöjd över min insats. Detta tills jag fick se resultatet och förstod att jag hade missat med några få sekunder. Då blev jag irriterad. Men bara lite..:)
Lidingöloppet nästa. Det ser jag verkligen fram emot men först Ultravasan. Oj, vad skoj det ska bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar