Tänk!

Vad vill jag?

Vad tycker jag?

Vad känner jag?

Hur vill jag ha det? Vad mår jag bra av respektive vad får mig att må dåligt?

Behöver något förändras?

Jag tror väldigt mycket på att man måste analysera sig själv och sin omgivning. Jag tror också att det är svårt och att det kräver tid. Hur många av oss tar sig den tiden? Vardagen öser på med ständiga intryck från alla håll och kanter. Vi är snabba med att ha åsikter men är de genomtänkta?

Oavsett om det gäller olika samhällsfrågor, barnuppfostran eller vår mentala och fysiska hälsa förundras och förvånas jag över så mycket. Många gånger undrar jag hur folk tänker. Eller är det just det som är problemet? Att alldeles för få tar sig verklig tid till det.

De gamla grekerna lyckades få till en arbetsfördelning som lösgjorde en del människor. Dessa satte sig på en sten och funderade (eller det kanske var på huk?). Över livet, över världen. Vad finns där borta? Varför är det si eller så? De kom fram till vissa slutsatser. En del korrekta andra galet fel.

Löpningen har gett mig tid. Tid att tänka och fundera. Ibland är det åt ett medvetet håll ibland inte. Jag vill gärna tro att det jag kommer fram till inte är alldeles galet fel. De flesta gånger har detta lett till att jag har kunnat förstå, förbättra och utveckla. Ett flertal gånger har det känts negativt och frustrerande. Eftersom jag inte kan begripa varför andra inte kommer fram till samma självklara slutsatser. Oavsett resultat så har jag efter mina förmågor och resurser tänkt till och kommit fram till något.

Ytligheter i det oändliga. Vi tar del av massor och har åsikter om det mesta. Djupdyken blir färre och färre. Hur underbyggda hinner våra åsikter bli? Jag tror att brådskan automatiskt leder till en kortsiktighet som inte är bra. Många beslut är snabbt tagna och känns bra och eftersom vi inte lägger eller hinner lägga någon verklig tid på dem finns en uppenbar risk att de vid en djupare analys inte är något vidare. Vare sig för oss själva eller för våra medmänniskor.

Högerextremismen och katastroferna under första hälften av 1900-talet förklarar vi idag med ekonomiska kriser och instabila styrelseformer. Diktaturer eller unga demokratier som inte lyckades lösa problemen som uppkom. Människans naturligaste försvar att hitta syndabockar kom av bara farten och Europa grävde sin egna grav.

Men idag? Visserligen talas det populärt nog om ekonomiska kriser men det är fullständigt orimligt. Vi har det ju pinsamt bra. Så bra att vi hittar på nya problem och sjukdomar som den hårt slitande människan aldrig har haft tid med tidigare.

Varför uppkommer samma tankar idag? Egoism, girighet eller bara det faktum att vi inte ger oss själva tid att tänka?

Jag har naturligtvis inget givet svar men jag är övertygad om att vi alla mår bra av att stanna upp lite då och då. Ger sig tid att titta upp lite grann, hitta nya vinklar och perspektiv.

Ger sig tid att tänka!