Så var det återigen dags för en Nesbö och återigen blir jag mer än nöjd.
Folk mördas i Oslo och motivet går tillbaka till andra världskriget. Historia, nynazister och personen Harry Hole ligger i fokus i den här boken.
Rödhake är väldigt bra. Den är spännande och har ett härligt driv rakt igenom hela boken. Det som är lite ovanligt är att den är så jämn i kvalitén. Det spelar ingen roll om Nesbö skriver om det som hände under kriget eller om det är nutid. Det är hela tiden intressant och spännande. Inte sällan råkar jag ut för känslan att jag vill komma vidare till antingen det ena eller det andra. Men inte här. I min mening kvittot på en riktigt bra bok.
Det är dock två saker som hindrar den här boken från att vara i absolut toppklass. Petigt, men ändå något som etsar sig kvar så här i efterhand.
Nummer ett är det här med försupna poliser. Är det något jag är lite trött på inom deckarvärlden så är det just detta. Jag har helt enkelt svårt att engagera mig i problematiken eftersom jag har stött på den så många gånger förut i precis samma tema. Dessutom måste jag vara ärlig och säga att den typen av missbruk gör mig mer förbannad än förstående. Kanske att jag är naiv och inte har ställts på några svårare prov i mitt liv men jag får ofta anledning att kritisera (ej offentligt) individers karaktärsdrag. Och detta oavsett om det är kost, träning eller andra frågor såsom missbruk. Jag är medveten om att det finns en viss skillnad i graden av problematik. Hursomhelst förvånas jag över människors önskan över att förändra sin tillvaro och deras totala oförmåga att genomföra förändringen. Om något är viktigt för mig och/eller min omgivning och en förändring ska till stånd måste en ansträngning göras. Det sker inte av sig självt och jag får för tusan förvänta mig ett visst motstånd. Det är inte enkelt att genomföra en förändring. Men det är som om minsta möjliga motstånd är tillräckligt för att låta bli. Jag anser att vill man åstadkomma något så måste man KÄMPA! Det finns inget annat sätt att flytta på de mentala spärrar man har satt upp för sig själv. För tyvärr har vi en massa spärrar eller gränser som vi medvetet eller omedvetet har i vårt huvud och min uppfattning är att vi kan förändra dem men att det inte sker av sig självt.
Och belöningen. Att känna att jag klarade det. Den är värd allt slit.
Nummer två är att jag ärligt talat inte riktigt hänger med i bokens logik. Det kan givetvis ha att göra med att jag stundom läser för snabbt men jag anser mig ändå inte vara korkad och borde därmed lösa problemet ändå. Mördarens personliga resa och identitetsbyten blir lite förvirrande för mig. Jag hänger inte riktigt med i svängarna. Det är visserligen något jag faktiskt inte alltid måste göra, man kan ju begripa en bok bra nog ändå. Men det blir ändå ett litet irritationsmoment.
Nesbö har en röd tråd igenom Harry Hole-böckerna som jag gillar skarpt. En cliffhanger som finns med lite i periferin och som fortsätter i nästkommande bok. Det är eggande när ett fall blir löst men så finns den där lilla tråden kvar som hänger löst. Det är en viktig tråd och den gör mig mycket nyfiken på nästa bok. Smart!
Att jag sedan har läst böckerna i en total oordning blir därför ett minus men det kan jag inte skylla på någon annan än mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar