Så var det dags för mitt andra långpass i mina förberedelser inför Borås Ultra Maraton våren 2015.
Jag åkte kollektivt till Bohus och fick promenera en bit innan jag hittade själva leden. Inledningen var mycket trevlig om än svårsprungen, det var inte lätt att hålla någon vidare fart. Det gjorde mig ingenting eftersom det är så speciellt att lufsa omkring där, totalt omgiven av naturen. Det är verkligen något jag går igång på. En underbar känsla att springa omkring utan att ha en aning om hur det ser ut runt nästa sväng eller krön. Det var väl markerat och jag blev egentligen aldrig osäker på vilken väg jag skulle ta. Detta höll i sig tills jag kom fram till bebyggelse och "slutet" av Vättlefjäll. Där blev jag helt sonika lämnad åt mitt öde. Bebyggelse, asfalt och inte den minsta ledtråd om vart jag skulle ta vägen. Lite lätt irriterad chansade jag åt ett håll och ett par hundra meter senare insåg jag att jag hade haft turen på min sida. Tyvärr innebar de följande kilometrarna fram till Angereds kyrka asfalt och det var inte glädjande. Det är en sådan fullständig kontrast gentemot att springa i skogen och jag tycker direkt illa om det. Fram till kyrkan var markeringen acceptabel och vidare därifrån direkt dålig. Det var egentligen enbart turen som gjorde att jag inte villade bort mig totalt.
Detta sökande och funderande över om man har valt rätt väg är grymt irriterande. Det förstör en del av löpupplevelsen när man får lägga så mycket energi på något man hoppas är självklart. Hursomhelst närmade jag mig sakta men säkert Jonsered och där hade jag kommit överens med min bror att vi skulle mötas upp. En rolig incident var att jag var den som kom till mötesplatsen först och tänkte att det kunde vara läge att stretcha lite. Problemet var att jag var så fruktansvärt svettig och blöt överallt att jag inte kunde "ta mig in i" telefonen för att pausa runkeeper. Så det var bara att löpa för att möta upp honom. Som tur var hann jag inte många meter förrän han kom trippandes.
Det var väldigt betydelsefullt att få sällskap. Dels att ha något att se fram emot under löpningen och dels att dela tröttheten och upplevelsen med någon. Jag gillar verkligen att vara ute själv men de här längre sträckorna kräver en viss mental styrka och som tidigare lagidrottare är det tydligt att jag är beroende av andra. Någon att jaga, någon att flåsa med eller någon att skaka av sig. Det är nog därför löptävlingar ger mig en sådan härlig kick.
Sista biten mellan Jonsered och Kåsjön har jag sprungit väldigt många gånger och det var skönt att känna igen sig och slippa lägga kraft på att springa rätt. Det blev även rejält jobbigt den här sista biten och det kändes som om tempot sjönk rejält (till min överraskning var det precis tvärt om).
Jag hade exprimenterat med en ny dryck bestående av vatten, salt och pressad apelsin. En kombination som fungerade ganska bra. Muskelärt hade jag inga bekymmer däremot är jag lite fundersam över varför det kändes så jobbigt på slutet. Visserligen sprang jag cirka 32 kilometer men jag upplevde ändå att jag kände mig onödigt trött de sista kilometrarna. Jag tror inte att det är en energifråga. Då hade benen känt annorlunda. Förmodligen har det med vätskan att göra.
Vätskebältet rymmer 6 dl vätska och det är förmodligen för lite för så här långa sträckor. En liten aning får jag ju när jag bälgar i mig ca 3 liter vatten kort efter att jag kommit hem och fortsätter med ett konstant intag resten av dagen. Vi får se hur jag ska lösa det där...
För någon månad sedan lyssnade jag på en dokumentär om Sanna Kallur och hennes ambition att bli frisk och tävlingsduglig till OS i London. En del i träningen eller återhämtningen var att stoppa ner benen i ett isbad. Meningen var att återhämtningen skulle ske snabbare och nyfiken som jag är har jag testat på det där. Något isbad blir det inte, istället sätter jag mig i badkaret, öser på med det kallaste och lägger i några kylklampar. Jag har tidigare upplevt att det nog gör skillnad men efter den här rundan är jag helt övertygad. Både igår efter "isbadet" och idag en dag efteråt känns benen oförskämt bra.
Fantastiskt roligt att det fungerar!!!!
För övrigt kommer jag nog aldrig att löpa den här sträckan igen. Roligt att ha testat på något nytt men den dåliga markeringen och all asfalt lockar inte till en repris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar