För några månader sedan läste min fru En man som heter Ove. Det skvättes tårar kombinerat men en och annan skrattsalva. Uppenbarligen var det en läsvärd bok eftersom den kunde locka fram så mycket känslor. Det var bara att placera den på mitt nattduksbord och få in den i den rådande köordningen.
Ove är en man grinig gubbe i 60 års åldern med tydliga rutiner och en väldigt klar uppfattning om vad som är rätt och riktigt. I hans värld finns det en mall för hur man bör vara och bete sig. Problemet är att han är ensam om att passa in i denna mall. Samtidigt är han en människa i sorg eftersom hans livskamrat Sonja nyligen har gått bort. Boken handlar om hur hans liv har varit och hur det är, framförallt i samspelet med alla mähän (hans egna ord) som han har till grannar. Han beslutar sig för att återförenas med Sonja men eftersom han underligt nog har ett enormt stort hjärta misslyckas han hela tiden.
Jag tror inte att det finns någon bok som totalt sett har rört upp så många känslor hos mig som den här. Visst har det funnits böcker som jag har skrattat till och visst har det funnits böcker som jag har gråtit till men ingen med kombinationen i samma höga grad. Herre gud vad jag har skrattat!!!!!
Kombinationen grinig gubbe med ett stort hjärta är oslagbart och sättet Backman skriver på är fullständigt underbart. Samtidigt finns där hela tiden en underliggande sorg som då och då kommer till ytan och det blir omöjligt att inte fälla en tår. Med risk för att låta alldeles uppjagad så är det här en av de absolut bästa böckerna jag någonsin har läst. Och slutet går nästan inte att beskriva. Det är som om jag inte kan bestämma mig för om jag ska skratta eller gråta och därför blir det både och i en salig blandning. Min femåring trodde att tårarna kom av allt skratt och fann det väldigt lustigt och lyckades faktiskt hejda sitt tjat om att få spela fotboll med mig (en fantastisk prestation för att vara honom). Och jag lät honom tro att det var så eftersom jag inte visste hur jag skulle förklara att jag faktiskt skrattade samtidigt som jag var ledsen.
Tänk att kunna författa något som kan röra upp så mycket känslor. Häftigt!!!
Från och med nu blir mitt livsmål att få folk att läsa den här boken. Jag inser att en hel del redan har gjort det men det vore snudd på elakt att inte få resten att göra det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar