Jag frångår mina vanliga inlägg med ett som jag bara måste få ner på pränt. Och bloggen heter ju faktiskt bockermm så helt ute och cyklar är jag ju inte.
Våren 2010 var jag igång med min träning och jag var nöjd med flåset och självkänslan var på topp som den brukar när jag känner mig något så när tränad. Semestern kom och en hel månad försvann utan att jag hade rört en fena. Jag blev riktigt, riktigt förbannad på mig själv. Konsekvensen blev att jag anmälde mig till 2011 års Göteborgsvarv. För att förstå hur galet detta var i min värld krävs en liten historik:
Jag har alltid spelat fotboll och löpning är förknippat med försäsongsträning. Blött, kallt, utan boll och med en helvetes massa ångest. Jag minns fortfarande hur vi tränade en timma brottning med Frank Steen i ÖIS brottningslokaler. Han körde bokstavligen skiten ur oss. Att några spydde under eller efter träningen var en regel och inte ett undantag. Någonstans djupt inne i mig älskade jag den här träningen men våra tränare hade den briljanta idéen att vi efter brottningen även skulle ta oss till Skatås och springa antingen 8:an eller 10:an. Detta var på den tiden det inte var belyst på 8:an. De första kilometrarna handlade alltid om att överleva och att vakna för en manglad kropp och en mentalt uttömd hjärna. Sen kom de två raksträckorna. För de som inte har sprungit 8:an i Skatås kan jag tala om att det finns två raksträckor och att de är låååånga. Eftersom det dessutom inte fanns något ljus kände vi oss som Sisyfos och Tantalos i den grekiska mytologin.Väl hemma var jag så trött att det inte gick att sova.
Jag var alltså löpmässigt mentalt skadad när jag tog beslutet men det kändes nödvändigt. Min teori var att om jag bara hade ett mål med min träning skulle det bli svårt att smita undan eller låta tiden bara rinna iväg. Träningen bestod framförallt av löpning och cykling.
Två saker fick mig att börja njuta av löpningen mer och mer:
1. Ljudböcker, denna fantastiska möjlighet, så småningom även musik.
2. Egen tid och eller barnfri tid.
Det tog inte speciellt lång tid förrän jag började längta ut till skogen, denna fantastiska känsla.
Kvällen innan Göteborgsvarvet åt jag pasta och ännu mera pasta. Jag åt så mycket pasta att jag hade spykänslor resten av kvällen. Och jag undrar om inte känslan fanns kvar även efter nattens sömn?
Löpningen fungerade jättebra! Jag höll ett bra tempo under hela loppet fram till Götaplatsen då någonting hände. Jag tog slut med bara några kilometer kvar. En dextrosol i munnen hjälpte inte eftersom jag var för trött för att fatta att den skulle ätas upp och inte sugas ner. Jag var ju snustorr i munnen.... Efter ett tag spottade jag ut och malde på. Min förklaring till att jag "dog" har hela tiden varit att vid Götaplatsen fanns en klocka och jag såg att jag skulle nå mitt mål att komma in på under 1,45. Min förklaring har alltså alltid varit mental. Jag slappnade helt enkelt av när jag såg att jag skulle klara det. Väl i mål var jag totalt slut. Benen var slut men framförallt var jag som i en dimma i upp emot tre timmar efter målgång.
Måndag vecka 7 i år 2012 började jag äta enligt LCHF. Eftersom majoritetens uppfattning är att det är en bantningsdiet vill jag starkt påpeka att jag aldrig har varit överviktig. Bara mer eller mindre vältränad. Jag vet inte hur många gånger folk har lyft på ögonbrynen med kommentarer i stil med: "Det behöver väl inte du?" Efter att först ha läst Jonas Coltings "Den nakna hälsan" och sedan även Andreas Eenfeldts "Matrevolutionen" är jag övertygad om att LCHF I första hand är rätt sätt att äta för att helt enkelt må bra.
Hursomhelst blev nästa utmaning Lidingöloppet hösten 2012. Under träningen på våren upplevde jag att jag kunde springa hur länge som helst. Träningsdosen låg på samma nivå som inför Göteborgsvarvet. I somras råkade jag dock ut för en liten olycka vilken gjorde att en månads träning försvann. Med ungefär två månader kvar var jag tvungen att börja om från början. Korta sträckor som gradvis blev längre. Med två veckor kvar hade jag kommit upp i 15 kilometer som längst i min träning. Då blev jag förskyld. Att jag skulle åka upp och springa i vilket fall som helst var självklart men jag var grinig över att min uppladdning inte hade varit den bästa. Lidingöloppet är trots allt 30 kilometer, en sträcka jag tidigare inte varit i närheten av.
Kvällen innan loppet åt jag inget märkvärdigt, två egenbakade LCHF-mackor och lite grädde med hallon. Frukosten var detsamma på löpdagen.
Under Lidingöloppet serveras vatten och sportdryck vid de första stationerna. Efter, jag tror att det är 15 kilometer, serveras även kanelgifflar, coca cola, kaffe, bananer och saltgurka. Även sådana där giftbars som vissa tro att de ska springa bättre av. Alla jag har kommit i kontakt med som har sprungit Lidingöloppet har varit rörande överrens. "Drick vid varje station och ät allt du kommer över". Jag drack vatten och åt två små saltgurkor (inte för att jag var sugen utan för att jag tänkte att det kunde vara vettigt för att få i sig lite salt). Inte någon gång under hela loppet kände jag att jag skulle vara i behov av att äta. Mina ben flöt fram i en härlig löpupplevelse och först med ca 5 kilometer kvar började jag känna av tröttheten. Men den var enbart muskulärt. Nedförsbackarna blev bra jobbiga för låren på slutet och visst fick jag bita ihop för att hålla ett bra tempo hela vägen in i mål. Väl i mål var jag trött, riktigt trött. Hoppade in i ett tält och slappade lite medan jag väntade på min kollega som hade ett senare startnummer. Jag var oerhört nöjd med loppet och samtidigt som jag analyserade det kom det upp för mig att jag inte var i närheten av samma trötthet och dimmighet som jag hade upplevt ett och ett halvt år tidigare. Det var något jag defenitivt inte hade förväntat mig med tanke på hur min uppladdning hade sett ut.
Jag kan bara se en förklaring och det är kosthållningen. Tidigare ansåg jag och de i min närhet att jag åt nyttigt. Det vill säga lagad mat med pasta, ris, potatis mm. Ingen läsk, ytterst sällan skräpmat och ingen alkohol.
Anledningen till att jag började med LCHF var förutom det jag tidigare nämnt även för att jag var nyfiken på vad det skulle ge för effekt på min träning. Det har jag fått svar på nu. Nästa mål blir ett maraton. Ett mål som var rejält skrattretande för ett par år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar