Lev livet fullt ut av Eckhart Tolle

Jag fick rådet att inte sträckläsa den här boken eftersom den kräver en hel del eftertanke och det var tveklöst ett gott råd.

Eckhart Tolles "Lev livet fullt ut" är inget man river av. För min del orkade jag inte mycket mer än några sidor i taget eftersom boken verkligen krävde min fulla koncentration.

Jag tycker att det är svårt att återge vad det är den handlar om. En sammanfattning skulle kunna vara att vägen till lycka är att leva här och nu. Att finnas här och nu genom att vara närvarande och fokuserad. Här och nu finns inga olyckor eller problem. Istället ska man försöka skjuta bort intellektet  eftersom det är det som får oss att tänka framåt och bakåt vilket inte är bra då det är där problemen finns. Lösningen är alltså att låta bli att tänka och försöka förnimma nuet istället.

Förklaringen ovan är inte helt rättvis men det är så jag har förstått kärnan i boken. Och gudarna ska veta att det var en hel del jag inte riktigt begrep men samtidigt köper jag mycket av resonemanget sett ifrån egna erfarenheter. Vad är stress och oro om inte farhågor inför vad som eventuellt ska ske? Mycket negativt kommer upp genom att tänka på och irritera sig över saker som hänt. Problem ältas istället för att avskrivas. Oftast mår jag själv som bäst när jag lyckas med bedriften att inte tänka. Det ger lugn och energi - lycka!?

Samtidigt kan jag ju tänka tillbaka på bra saker och är det inte bra?

Som sagt begrep jag inte allt och därför är det kanske en idé att i framtiden plocka upp den här boken igen. För den är väldigt tänkvärd och den gör mig otroligt motiverad att utvecklas på det här området. För tänk om man kan komma ytterligare steg i sin mentala utveckling som minimerar eller till och med tar bort ilska, frustration, oro och till och med sjukdom. Låter väldigt lockande.

Jag tar kampen nu

Bild: Royne Mercurio

Personlighet handlar till viss del om vad vi har för inställning till saker och ting. Ser jag saker från ett positivt perspektiv eller inte? Vill jag få saker avverkade eller göra dem i sista stund? Tar jag kampen eller smiter jag undan?

Barnuppfostran, träning, kost och hälsa. Oavsett vad det handlar om har vi en inställning till hur vi hanterar frågan. 

Jag tror på "här och nu". Att göra det sen är problematiskt eftersom sen har en tendens att aldrig inträffa. Det blir flytande och flummigt. Man ger sig möjlighet att förhala och risken blir resultatlöshet.

Det kostar att göra saker här och nu men det är mödan värt. Kanske att man inte alltid får till det men det är i mina ögon ett klart bättre utgångsläge än att alltid tänka "sen".

Dessutom är det en avgörande skillnad på att ha saker hängande över sig jämt och ständigt jämfört med den lilla belöning man faktiskt får när beslut tas och saker blir gjort.

Jag väntar alltså inte till nyår med att börja ett hälsosammare liv eller få ungarna att äta broccoli.

Jag börjar nu!

Idrott gemensamma upplevelser

Lillkillen får på en rökare och gör mål. Det är som om jublet från lagkamrater och föräldrar är klart högre än normalt. Alla blev extra glada. En sådan härlig glädje. Förmodligen var det inte hans första mål men helt klart ett av få. Han själv lyser på ett märkligt sätt. Uppenbart stolt men samtidigt nästan lite förlägen över att stå i centrum för uppmärksamheten.

Gemensamma upplevelser på riktigt. Gemensam glädje.

Från att ha haft ett fåtal vänner på Facebook har jag de senaste veckorna ökat aktiviteten och letat gamla bekantas namn. En del av dem fotbollskamrater från förr. Bara av att se deras namn ökade aktiviteten i huvudet. Berättade för min far om vilka jag hade fått kontakt med och vi pratade och skrattade en lång stund när vi mindes tillbaka. Så många härliga individer och så många härliga händelser som vi upplevde tillsammans. Lite kontakt på messenger med några av dem och minnena förstärktes ytterligare.

Föreningslivet i Sverige tappar i antal. Barn/ungdomar slutar tidigare än förr. Vart tar de vägen sen? Jag vet att en del hamnar på gymmet. Vart de andra tar vägen vet jag inte riktigt.

Det jag funderar över är det där med gemensam glädje i verkligheten. Idag finns ett socialt umgänge på nätet som jag inte hade som ungdom. Med all säkerhet ger den en form av gemenskap som skulle kunna liknas vid den gemenskapen jag upplevde som fotbollsspelare. Det går säkert att finna mening i att styrketräna och acceptera en isolerad tillvaro i ”verkligheten” när man har den sociala gemenskapen på nätet istället.

Men jag har väldigt svårt att tro att den är likvärdig. Jag minns tillbaka på verkliga händelser som vi upplevde tillsammans. Jag kan fortfarande komma ihop ansiktsyttryck, röstlägen mm. De är förmodligen förvrängda av tidens rand men de finns där ändå. Kan man verkligen likställa social gemenskap på nätet med den i verkligheten. Jag tror inte det. Jag tror inte att glädjen är lika stor. Jag tror inte att gemenskapen är densamma och jag tror definitivt inte att minnena blir beständiga.

Kommer du ihop när vi tog kål på den där motståndaren när vi spelade CS?

Vi är sociala varelser men jag tror inte att det sociala på nätet kan ersätta det sociala i verkligheten. Lillkillens mål. Den känslan tror jag konkurrerar ut allt som nätet har att erbjuda.

Vart tar folkhälsan vägen om vi isolerar oss allt mer i verkligheten och tror att vi blir socialt tillfredsställda på nätet?

Ingen aning? Jag är bara övertygad om vilket som får mig att må bäst. Jag hoppas lillkillen kommer ihåg det där målet länge. Jag kommer i alla fall göra det.

Mina skärmtidsregler

Jag tror att det är lätt att säga att man ska ha regler för sin skärmtid men då gäller också att vara väldigt tydlig mot sig själv hur dessa regler ska se ut.

Mitt liv går mycket ut på att ha regelverk. Träning, kost, sömn mm. Inte sagt att jag alltid följer dem men det känns bra att något att förhålla sig till. Känns även bra att bryta mot dem ibland. Hursomhelst kan jag inte tänka mig en flytande och flummig tillvaro utan tydliga ramar.

Givetvis måste jag därför ha ett regelverk för min skärmtid:

- Aldrig under förflyttning. Är det något med skärmen som är så himla viktigt så att jag måste kolla det här och nu så stannar jag. I annat fall ligger den kvar i fickan. Sällan viktigt nog att stanna....

- Ett syfte med besöket. Aldrig tidsfördriv. Att gå in utan kompass och ledning leder mig vilse och plötsligt har jag slösat bort meningsfull tid på något värdelöst. Därför bok på bussen. Kolla väderappen max en gång om dagen osv.

- von Ankaabonnemanget eller snåljåpsabonnemanget gör att surftiden tar slut om jag har använt skärmen för mycket när jag inte har haft något wifi. Då går det inte att göra allt det där viktiga i flykten och världen har inte gått under för det. Rutinen blir istället att ta fram den där det finns wifi. Det vill säga när jag inte är på språng.

- Inga skärmar på övervåningen där vi har våra sovrum. 

- Ingen skärmtid de närmaste timmarna före sänggång. Här har jag slarvat de senaste veckorna eftersom jag har behövt lära mig Facebook men det blir det snart ändring på.

- Minsta möjliga antalet appar. Allt för att minimera orsakerna till att ta sig in i mobilen. Facebook tex finns bara i datorn och är inget jag kan hosta upp ur fickan precis när jag vill.

- Absolut inte koppla jobbmejlen till mobilen.

- Surfa på datorn. 

- Armbandsur för att kolla klockan. Då finns ingen risk att man tappar bort sig på vägen och börja syssla med annat.

- Jag använder min skärm med respekt. Samtalar jag med någon eller lyssnar på någon är min mobil respektlöshet. Jag vill inte konkurrera ut verkligheten. Jag ska vara här och nu, inte någon annanstans.

- Skärmförvaringen hemma är lite avsides så att jag inte lockas in i sörjan på grund av lättillgänglighet.

- Enbart ringsignal och vibration vid samtal. Oftast har jag inte ens ljudet på överhuvudtaget eftersom jag glömmer att sätta på det. Inga hemska notiser, pip eller ljud i övrigt. Ska jag ha skärmtid är det för att jag själv har bestämt det och inte någon annan. Får jag ett meddelande måste jag inte svara med en gång.

- I möjligaste mån förhindra skärmtid i mina barns närvaro. Jag vill inte att de ska förknippa mig med en gam. Deras pappa ska vara närvarande och ett förbannat bra exempel i många avseenden och ett av de viktigare är pappas minimala skärmtid.

Skärmar och mobiler är otroligt bra på många sätt men de har en väldigt tydlig baksida och det är att man kan tappa kontrollen över hur mycket tid man lägger på den. Pandoras ask som ständigt ligger och kliar i fickan och som är oerhört svår att stå emot.

Personlig press och stress

I många fall har jag väldigt höga krav på mig själv. Jag vill utvecklas och bli bättre. Jag vill effektivisera och göra saker så bra som möjligt. Det har gått så långt att jag har arbetat fram klockrena rutiner för hur morgonrutinerna blir bäst. Hur diskmaskinen bör fyllas osv.

Jo, jag vet. Det är en störning men det underlättar vardagen. Nästan jämt. Ibland går det över styr. Framförallt kan det bli skevt när de runt omkring mig inte har kommit fram till samma lysande lösningar som mig. Ibland blir det inte som jag tänkt mig vilket kan kännas jobbigt och då är det skönt om jag lyckas inse att det inte gör så mycket om ett glas inte fick plats.

Jag tänker att alla mål och ambitioner i grund och botten måste vara av godo. Vad är vitsen om de har en motsatt effekt?

Jag vill jämföra det med något mer konkret och då är det enkelt för mig att se på löpningen.

Jag är klar med Göteborgsvarvet. Jag hade ett specifikt tidsmål och nådde det förra året. Givetvis hade jag kunnat fortsätta med målsättningen att hela tiden försöka förbättra min tid ytterligare men jag vill inte sätta den pressen och stressen på mig själv. Mentalt och fysiskt skulle det krävas väldigt mycket och det hade blivit ångestfyllt.

Därför ser jag en glädje i att hitta nya lopp som jag inte sprungit tidigare. Min kravbild blir då annorlunda. Lättare. Tidstanken kommer alltid till viss del finnas med men inte så specifikt. Annan terräng, annan längd med mera gör målbilden annorlunda och därmed blir även kraven på mig själv annorlunda. Många gånger för att jag inte tydligt vet vad jag kan förvänta mig.

Jag tror att det finns en mening med att ha den här kombinationen av målsättningar. Det blir mer flexibelt och kanske även mer humant. För egen del måste jag fortfarande tillbaka till Lidingöloppet där jag har en minut att kapa. Men samtidigt har jag andra saker på gång som har en annan kravbild.

Och precis som i löpningen måste vi i det vardagliga ha rimliga mål. Ibland får det bli tillräckligt bra. Förutsättningarna kanske begränsar. Konflikter. Dålig sömn. Sjukdom.

Vi kan inte alltid ha samma målsättning. Ibland måste vi sänka dem för att må bra. Ambitioner och krav är bra men det går inte att prestera maximalt hela tiden. Så därför kan det vara vettigt att tänka om ibland. Revidera målsättningen och anpassa. Framförallt eftersom det alltid kommer att finnas krav och stress på oss från andra människor.

I läraryrket från föräldrar och elever, från kollegor och rektor. Ibland är den dosen högre, ibland lägre. De går inte styra på samma sätt som mina egna krav. Därför tycker jag att det är väldigt noga med vad det är för press vi ställer på oss själva.

Vi ska inte bara hålla i ett helt liv. Vi ska må väldigt bra också. Jag bestämmer över mitt liv. Därför lyssnar jag och utvärderar mitt mående hela tiden. Ibland kan jag ösa på och ibland passar soffan bäst.

Tjörn triathlon 11.3

Måndag morgon vakande jag med en föraningen till en förkylning. Var tusan kom den ifrån? Veckan var lite upp och ner med huvudvärk och upptagen näsa. Lite orolig. Inte för loppet i sig men hur jag skulle kunna genomföra det. För givetvis skulle det genomföras. Fredag kväll kändes det dock lite bättre en kvällen innan och måndag morgon var den bästa på hela veckan. Skönt!

Jag trodde att det var en triathlontävling jag skulle vara med i men insåg snabbt att jag hade hamnat mitt i NASA-s astronautläger. Jösses vilka cyklar! Vilka hjälmar! Vilka extremt starka och vältränade människor. Hur hamnade lilla jag här?

Påminde mig starkt om fotbollstiden och när jag sneglade över planhalvan för att se när motståndarna värmde upp. De såg alltid väldigt duktiga ut.

Flydde i panik in i en bajamaja för första gången i mitt liv. Blev förvånad över hur fräsch den var.

Nej, allvarligt talat så kändes det ganska bra inför mitt första triathlon. Totalsträckan skrämde mig inte och jag kände mig väldigt avslappnad och kravlös. Hade lekt lite matematik och kommit fram till att jag borde komma under sex timmar totalt och kanske till och med smyga under fem och en halv om allt stämde.

Simningen
Eliten hoppade i och skuttfjärilade sig fram de första metrarna i vattnet. Där sjönk kravbilden ytterligare. Promenerade lugnt i och fick ihop en kontrollerad simning där jag andades och navigerade vid varje vänstertag. Mycket andning gjorde att jag inte stressade upp mig och så småningom när det blev mer plats kunde jag gå över till tretakt ute på kanten av fältet. En takt jag i princip kunde hålla hela vägen förutom vid varje boj då det blev stökigt och trångt. Gick vid de tillfällena tillbaka till tvåtakt en stund och ökade när det hade lugnat ner sig. Snart var jag framme vid sista bojen och då blev det att börja veva lite friskare. Innan vi hoppade i (bror som körde stafetten  och jag) konstaterade vi att det efter sista bojen skulle bli att simma mot vågorna. Därför var min plan att inte ösa på för mycket i början utan istället spara krafterna till när det som bäst behövdes. Det blev lite bergochdalbana (ganska roligt) mot slutet med fler andningar men ändå kontrollerat ända fram till bryggan. Lite smågroggy och i stort behov att skaka vatten ur öronen tog jag mig sakta fram till cykeln.

Här hade jag kort men god nytta av min lilla tältstol som jag satte mig på när jag krängde av mig simdräkten. Såg nog de avundsjuka blickarna från de andra. De måste ha tänkt att den där....., han har varit med länge:)

Cyklingen
Min plan med cyklingen var att trycka på men, som under Vättern, undvika att dra på mig mjölksyra. Till en början var det en hel del medvind och det kändes som om jag flög fram. Mådde bra av att det inte var många som körde om mig och mådde ännu bättre av att köra om en drös med rymdgubbar. Ett tag var det väldigt många ickeödmjuka tankar som passerade mitt huvud. Det var underbart!

Efter cirka tre mil letar sig en olustig känsla sig fram till magen via rumpan. Har jag fått punka? Cyklar vidare på helspänn och inser besviket att jag måste stanna. Kände mig helt paff.
Precis innan jag börjar lossa bakhjulet tänds ett litet hopp i mig. Kan det vara så att det bara är ventilen som har pyst lite? Jag tar fram handpumpen och hoppas. Tyvärr var det svårt att få i någon större mängd luft men efter ett tag nöjer jag mig och cyklar vidare. Tänkte att jag kanske kan fylla på mer vid varvningen med en riktig pump. Hinner inte tänka mer förrän kollega Christoffer dyker upp bredvid mig och ropar "äntligen". Den jäkeln hade hunnit ifatt mig. Jobbigt men inte oväntat med tanke på vad jag hade sysslat med. Fick mig ändå en liten kick av att se honom och tänkte att jag minsann inte skulle släppa honom ur sikte. Efter någon minut fick jag göra just det. Den där hemska känslan smög sig på igen. Min förhoppning hade varit lönlös. Nu var det bara att byta slang. Jag gjorde allt jag kunde för att inte stressa och hetsa upp mig men när jag såg att jag var mycket nära att bryta ventilen på den nya slangen var det svårt att inte börja misströsta. Tänk om jag skulle bli tvungen att bryta tävlingen. Mitt i allt detta fick jag några uppmuntrande tillrop från ett fåtal medtävlande. Det värmde verkligen. Tänk vad en sådan billig handling kan betyda.

Det blev inte mycket till tryck i däcket men jag kom efter en evighet vidare och hoppades innerligt att luften skulle hålla sig på rätt sida om slangen. På väg in mot varvningen jobbade huvudet frenetiskt med lösningar. Hade arrangörerna en riktig pump? Kunde jag komma åt min riktiga pump i bilen?

Mötte familjen några hundra meter innan varvningen och gapade att jag behövde pumpen. Vid varvningen stannade jag till för att höra om det fanns någon pump där men eftersom funktionärerna såg frågande ut körde jag vidare till familjelösningen. Bilnycklarna i farten, hopp in i bagaget och så pumpa på. Under några få ögonblick såg det ut som om mätaren inte reagerade och jag hann tänka ytterligare mörka tankar. Men tillslut letade sig pilen uppåt och jag kunde köra vidare. Oron fanns dock kvar och jag var hysteriskt medveten om varenda liten förnimmelse i baken. Skulle ventilen hålla?
Usch! Vidriga oro. Men den höll.

Jag kände mig stark i den fortsatta cyklingen och tyckte att jag löste motvinden bra under den sista tredjedelen. Oj, vad jag såg fram emot löpningen. Där kan inga materiella saker sätta käppar i hjulen på mig.

Löpningen
Det var verkligen oerhört skönt att bli av med cykeln. Nu väntade det jag på förhand trodde var min starkaste tredjedel. Är det något jag har vant mig vid de senaste åren så är det att springa med trötta ben. Det kan jag. Då är jag jäkligt stark. Med det i ryggen gav jag mig ut på fyrvarvsbanan. Och det faktum att det var en fyrvarvsbana var himla bra. Först och främst innebar det att jag både ut och in på varje varv träffade på familjen. De är grymmast. Äkta kärlek och glädje som ger så mycket kraft. En annan stor fördel var att de många varven gjorde att man träffade på de andra löparna. Klubbkamrater, bekanta och framförallt Christoffer. Han såg trött ut och jag närmade mig och när rovdjuret fått vittring....

Med lite mer än ett varv kvar var jag ikapp och förbi. Ljuvligt!

När jag springer tittar jag i princip aldrig på klockan. Jag utgår i från ansträngningsgraden och är väldigt lyhörd för vad kropp och huvud säger. Det går inte att hålla en konstant fart. Det blir lite ryckigt beroende på exempelvis vind, lutning och energi. Den här dagen kände jag verkligen hur stor nytta jag hade av min självkännedom. Jag har helt enkelt lär mig hur min kropp och mitt huvud fungerar. Jag vet när jag behöver stoppa i mig något. Jag vet när det är läge att öka takten eller hålla igen. I efterhand är det kanske detta jag är mest nöjd med. Den flexibla planeringen och taktiken under loppet. Givetvis har jag tankar om hur jag ska lägga upp ett lopp i förväg. Men det är så mycket som händer under tiden som gör att man kanske får omvärdera situationen. Tex stoppade jag i mig något sött direkt efter slangbytet. Jag behövde för tusan tröst! Likaså under andra varvet på cyklingen. In med något sött innan motvinden och det var likadant under löpningen. Två gels som jag konsumerade efter noggrant övervägande. När behöver jag dem som bäst? Var är vätskestationen i förhållande till gelintaget och hur långt är det kvar till mål. Sista två kilometrarna behövs varken vätska energi. Då är det bara att tuta och klämma ur det sista och det var först då jag kände av min förkylning. Inte ett spår av den under hela loppet men när jag forcerade det sista var det som att något drog ihop mina lungor och jag kunde inte ta några vettiga andetag. Jag fick därför sakta ner lite för att med några hundra meter kvar ösa på igen.

Hade ingen aning om tiden när jag kom i mål men kände mig så väldigt nöjd med min prestation att eländet med cykeln inte kändes så farligt. Det går ändå inte att komma ifrån hur irriterande det är när ens prestation inte isoleras till kroppens och huvudets kamp mot utmaningen. Utan att materiella ting kan ha en så stor betydelse. Jag tycker inte om det men inser att det är en del av tävlingsmomentet. Vill man så ser man till att bli bra på även det så behöver det inte gå totalt 25 minuter av tävlingstiden i onödan.

Triathlon kan det bli mer av.

Den hedniske krigaren av Bernard Cornwell

Uthred är i onåd och avskydd av alla. Han känner sig tvungen att fly fältet och beger sig hemåt för att försöka återerövra sitt kära Bebbanburg i norr. Under tiden får han nys om att danerna planerar att anfalla efter flera års stillestånd. Av olika skäl ser han sig tvungen att göra allt för att varna sina landsmän och i möjligaste mån själv förhindra danernas attack.

Jag tyckte att handlingen kändes lovande. Äntligen skulle Uthred ta tag i den tråd som har genomsyrat alla de tidigare böckerna. Hedendomen och hans avsky gentemot kristendomen är lika roande som tidigare men som helhet är jag inte speciellt tillfreds. Inledningen är riktigt bra men snart blir det händelselöst och ganska ointressant. Nu var det ett tag sedan jag läste den föregående boken men den här kändes som ett steg i fel riktning.

Besviken. Serien är värd en chans till men om inte nästa bok är bättre så får det räcka...