Under kupolen av Stephen King

Fick tipset av en mycket god vän och behövde därför inte chansa. Som jag tidigare skrivit har jag och herr King en något komplicerad relation. Tydligen har han i Kupolen skrivit en bok som är avsedd för mig och inte det där obegripliga, läskiga och äckliga som jag inte klarar av.

En hinna eller Kupol lägger sig över Chester´s Mill, en liten stad i USA, och ingen kan vare sig ta sig ut eller in. Redan vidriga människor blir ännu hemskare och diktaturen är snart ett faktum. Det blir en kamp mellan några få goda och en massa av elaka och korkade människor.

Till min förvåning rivstartar boken med en gång. Jag trodde att King skulle behöva en liten transportsträcka eftersom boken ändå är nästan 1200 sidor. Men inte. Kupolen lägger sig över Chester´s Mill och en rad olyckor inträffar innan befolkningen förstår vad det är som har hänt.

Borgmästaren, en elak jäkel ser möjligheten att ta till vara på situationen och sakta men säkert blir staden osäkrare för de som inte går i hans koppel.

Jag gillar boken och den blir aldrig tråkig. King kan inte låta bli att gotta sig i vissa äckligheter men utöver det är det himla intressant hur människorna i staden påverkas. Fiktion men ändå inte. Är det något vi har lärt oss så är det att vi människor i extrema situationer kan bete oss på ett väldigt märkligt sätt. Gruppsykologi har det redogjorts för tidigare i bland annat Flugornas herre och visserligen påminner Under kupolen om den men ändå inte. Miljön är annorlunda och även tiden men människorna och deras handlingar påminner givetvis.

Vad är det som gör att vi reagerar så annorlunda i olika situationer? Jag är övertygad om att alla som läser en sådan här bok blir engagerad och ser sig själv i handlingen som någon av de goda. Men historien visar tydligt att det inte är så. Det finns hur många exempel på det som helst bakåt i tiden. Vi människor klarar helt enkelt inte av att bete oss som vi borde när krisen knackar på dörren.

Är det den berömda egoismen? Dumheten? Girigheten?

Och framförallt! Vad är det som gör att vissa klarar av det?

Boken igenom är jag väldigt intresserad av hur King har tänkt att knyta ihop säcken. Framförallt hur han har tänkt att förklara uppkomsten av den så kallade kupolen och hur ska det sluta? Hans förklaring och lösning känns inte helt klockren. Tanken han har är inte helt överraskande men jag tycker inte att den håller fullt ut. Det känns som om jag hade accepterat det i ett annat sammanhang men i den här boken blir det nästan lite uddlöst. Jag har inget eget alternativ att komma med. Där sätter fantasin stopp. Och det kanske är precis det som gör mig lite besviken. Att slutklämmen är lite fantasilös.

I övrigt är boken mycket läsvärd eftersom den ger både underhållning och eftertanke.

1 månad kvar...

En månad kvar. Det betyder att det smäller om fyra helger....

Spännande och lite nervöst.

Efter min senaste långlöpning runt Aspen fick jag en liten känning i vänster vad. Inte på den stora muskeln utan alldeles vid yttersidan. Reaktionen i sig var inte så märklig eftersom jag under en längre period hade kört mycket och kände mig riktigt tung. Det märkliga och något irriterande var att det låg på ett ställe som var svårt att komma åt med streching. Vilade därför mest och hoppades att det skulle göra susen. Fyra dagar senare var det tröskelpass med Solvikingarna och jag hoppades att det skulle kännas bra igen. Tyvärr inte. Mitt recept blev massage, stretching och cykling istället för löpning. Efter en vecka kände jag mig återställd och provade igår på en lugn löpning med glädjande resultat. Var ute även idag och det fungerade. Skönt!

Planen för tiden som är kvar är att rent allmänt trappa ned och att den närmaste veckan göra ett sista långpass. Max tre löppass i veckan och framförallt, lyssna på kropp och knopp. Det gäller att vara både fysiskt och psykiskt laddad för att BUM 87 ska bli en kul och spännande utmaning.

Naturpasset

Ibland blir man glad, till och med riktigt glad. Ett sådant härligt initiativ.

Kommunen har tillsammans med den lokala orienteringsklubben skickat ut en karta fullproppad med kontroller. En liten tävling med så många positiva bitar. Få upp intresset för skog och orientering, kartläsning och hälsa. Suveränt!!!!

Första maj och hela familjen är på konceptet med hull och hår. Studsa i skogen, pick nick, parkour och skattjakt i ett. Suveränt!

Vi trodde till en början att det var de bekanta orangevita skärmarna vi letade efter, men inte. Små smala "pinnar" som verkligen inte gick att se på långt håll. Här gällde det sannerligen att orientera bra. Promenerandes med fyra par ögon gick det ändå bra och vi tyckte alla att det var riktigt roligt. Stack senare iväg själv och tänkte via en löptur knipa ytterligare några kontroller. Gick dock inte riktigt lika bra. Jag får skylla på farten och den minimala kartan...:) (hade inte med den stora pappersupplagan utan en fotad bild på mobilen).

Att reflektera över sin läsning

Onsdagen är den långa dagen. Sen hämtning innebär oftast att det inte hinner bli så mycket mer än att äta och sova. Igår lyckades min minste och jag landa i soffan med en bok. Lästräningen har sin alldeles egna lilla tjusning eftersom den innehåller så mycket mer än bara läsning. Han ska givetvis titta på bilderna och kommentera dem, fundera över det han läser och förklara hur han tänker osv. Ibland kan det ta flera minuter innan han får läst en mening när allt det här andra ska få plats.

Igår i soffan var ögonlocken tunga. Jag kikade i boken, läste den kommande meningen tyst för mig själv, blundade och lyssnade. Tystnaden var oförklarligt lång och jag var tvungen att öppna ögonen för att se vad det var han sysslade med. En bild studerades. Efter ett tag kom frågan. "Pappa, skrattar han eller vad är det han gör?" Slängde ett snabbt öga och svarade något i stil med att det gör han nog. Efter ett ögonblick var jag tvungen att se efter igen och insåg att pojken i boken absolut inte skrattade. Han höll ju för näsan. Förklarade detta och blundade igen.

Återigen en onormalt lång tystnad som fick mig att reagera. Tittade och såg att han fortfarande studerade samma bild. Efter ytterligare några sekunder vrider han på huvudet med en något skrynklig näsa och säger.

"Pappa, jag vill inte ha någon hund."

Fantastiska berättelser

Poddar.

  
                      

Spännande och fantastiska människor. Spännande och intressanta händelser.

Så mycket lärdom och erfarenheter. Så mycket känsla och pannben.

Kända som okända, oavsett ger de inspiration, fördjupning och berikning.

Ett komplement till alla böcker men på något sätt ändå samma sak fast i en kortare version. Och framförallt, på riktigt, vilket definitivt är en extra krydda.

Kvalitetslitteratur

Fredrik Backman väckte något i mig i och med Min mormor hälsar och säger förlåt. Det är ju något speciellt med alla superhjältar.

Var tvungen att vabba igår med en intetillräckligtsjuk 6-åring. Fick idén att rota och leta efter min gamla skatt. Hem till mina föräldrar och utrustade med skruvmejsel och ficklampa tog vi oss in i krypvinden och hittade den. Till min förvåning blev jag genuint lycklig av att kika ner i påsarna och se alla dessa gamla upplevelser igen. Intetillräckligtsjuk 6-åring visade dessutom ett härligt intresse och det var en fröjd att få visa honom och berätta lite om vad det var vi tittade på. Lyckades även sporra honom lite genom att påtala att det är svårt att läsa kvalitetslitteratur för någon annan. Det läser man bäst själv och förmodligen kommer storebror visa vägen.

Lovade dock att jag kanske kunde offra mig och läsa någon av dem för honom :). Den första blev Goliat. Och senare under dagen läste grabben ut sin första Alfons Åberg och närmar sig därmed det sista Läsborgarmärket som Akademibokhandeln så föredömligt har anordnat

Underbart!

Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman

Elsa är en överintelligent nästan 8-åring som blir mobbad i skolan. Hennes mormor gör bokstavligt talat allt för att få henne att ändå må bra och glömma obehaget i skolan.

Det är utgångspunkten för den här galna, tokiga och kärleksfulla bok eller är det en saga? Mormor är ett kapitel för sig. Fullständigt rubbad, men oj så kärleksfull. Det blir lite överdrivet och ibland även obegripligt men ändå är det svårt att inte engagera sig i karaktärerna i boken. Och förresten är det inte bara mormor som är spritt språngande galen. Det finns en hel drös med märkliga individer och det är tydligt att Backman vill ha det just så. Det råkar inte bli överdrivet utan det är tydligt en strategi och boken har ett djup med mängder av poänger i all sin galenskap.

Från och med nu kommer det alltid finnas något roligt med Wikipedia och givetvis måste jag introducera mina barn för all härlig "kvalitetslitteratur" som finns där ute. För självklart är det så att det är de annorlunda människorna som förändrar världen och självklart är det så att att det stänker om man sparkar på skit :)

Jag ville inte läsa den här boken för tätt inpå En man som heter Ove. Ville ha lite distans. Jag tror att det var bra för jag kan verkligen förstå varför den här boken har fått så blandad kritik. Den når i mina ögon inte upp till Oves nivå, men den är å andra sidan helt fenomenal. Det går att känna igen samma värme i den här boken men dess galenskap kan med all säkerhet trötta ut en del läsare och till och med mer än så.

För egen del tycker jag att den är bra. Inte så mycket mer, men jag får samtidigt en känsla av att den kommer att hänga kvar länge i mitt medvetande och jag misstänker att den kommer växa ju längre tiden går. Om jag får frågan om en månad är risken stor att mitt svar kommer att vara mer positivt än idag.