Att reflektera över sin läsning

Onsdagen är den långa dagen. Sen hämtning innebär oftast att det inte hinner bli så mycket mer än att äta och sova. Igår lyckades min minste och jag landa i soffan med en bok. Lästräningen har sin alldeles egna lilla tjusning eftersom den innehåller så mycket mer än bara läsning. Han ska givetvis titta på bilderna och kommentera dem, fundera över det han läser och förklara hur han tänker osv. Ibland kan det ta flera minuter innan han får läst en mening när allt det här andra ska få plats.

Igår i soffan var ögonlocken tunga. Jag kikade i boken, läste den kommande meningen tyst för mig själv, blundade och lyssnade. Tystnaden var oförklarligt lång och jag var tvungen att öppna ögonen för att se vad det var han sysslade med. En bild studerades. Efter ett tag kom frågan. "Pappa, skrattar han eller vad är det han gör?" Slängde ett snabbt öga och svarade något i stil med att det gör han nog. Efter ett ögonblick var jag tvungen att se efter igen och insåg att pojken i boken absolut inte skrattade. Han höll ju för näsan. Förklarade detta och blundade igen.

Återigen en onormalt lång tystnad som fick mig att reagera. Tittade och såg att han fortfarande studerade samma bild. Efter ytterligare några sekunder vrider han på huvudet med en något skrynklig näsa och säger.

"Pappa, jag vill inte ha någon hund."