Först och främst. Jag är lite rädd för Lena Andersson. Jag har läst en hel del krönikor och annat hon skrivit och alltid känt att hon är skarp och vettig i det hon skriver men att jag tyvärr inte alltid förstår. Hon är lite för skarp i sina texter för mig....
Att jag har läst Sveas son är lite roligt eftersom det blev så slumpartat. Jag fick höra om Lena Anderssons nya bok Koryféerna och tänkte att den verkade intressant och lämplig att våga mig på. Jag tipsade min gode vän om den och han svarade att han just var i färd med att läsa Sveas son och att den var bra. Biblioteket hade inte Koryféerna inne så istället blev det Sveas son eftersom min vän har både ett gott omdöme och en god smak. För i ärlighetens namn hade jag aldrig tagit mig an boken bara efter att ha läst vad den handlar om. "En berättelse om folkhemmet" låter ju inte allt för upphetsande....
Boken handlar om Sveas son Ragnar, ursvensken som växer upp och lever i folkhemmet. Hans tankar, handlingar och värderingar om Sverige och våra värderingar. Hur man ska uppträda, tänka och bete sig och hur han förhåller sig till utvecklingen i Sverige.
Boken är riktigt bra och ger mig ett litet leende mest hela tiden. Ragnar är underbar och får mig att tänka på Backmans Ove i En man som heter Ove. Ragnar är något av en lightvariant av Ove vilket är underhållande. Det är också underhållande med den historiska genomgången av folkhemmet och hur Sverige och svensken utvecklades. Spåren syns tydligt idag och det är inte svårt att känna igen sig i värderingar både hos mig själv men kanske framförallt hos den äldre generationen som verkligen stöpts i detta klimat.
Det här är en mycket mycket läsvärd bok. Kanske framförallt för alla som helt eller delvis varit med på samma resa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar