Hoppa från hopptornet eller att ta ett kalldopp. Träna i rusket eller det där jobbiga samtalet. Arbetsuppgiften som jag inte vill göra eller något annat som känns jobbigt....
Ju längre jag tvekar desto större blir spöket. Min inställning som redan från början är motig tillåts få näring. Det är till och med så att jag eldar igång den. Oviljan blir till direkt motvilja. Hur långt kan det gå? Hur långt tillåter jag det att gå?
Till ångest, rädsla och skräck? Låter överdrivet och förhoppningsvis kommer vi aldrig dit men jag tycker att problemet är stort nog om det där första fröet av ovilja får växa över huvud taget.
Jag har varit en badkruka. Jag har verkligen varit duktig på att förstärka och överdriva det negativa med det blöta, kalla och äckliga :). Genom att stå där och se på när spöket växer gör jag per automatik problemet större. Och så här har jag naturligtvis gjort även med andra saker i livet. Men jag har lärt mig och utvecklats. För alltid, alltid mår jag bäst av att besegra problemet så fort som möjligt. Innan det växer sig för stort.
Jag tror aldrig att jag kommer att hoppa från någon högre höjd men så har jag heller inget intresse av det. Badkrukan i mig är borta och motviljan till exempelvis kalldopp har nu förbytts till nästan en längtan. För visst finns där fortfarande en liten ovilja. Det är ju trots allt kallt. Men istället lägger jag fokus på alla fördelarna istället och segern sitter lika fint varje gång. Hopp i bara.
Och det är likadant med det där jobbiga samtalet eller något annat bekymmer. Bli av med det och segra istället för att stå där och tveka. Tvekan gör motståndet starkare. Den negativa upplevelsen både förlängs och förstärks. Kanske till och med så illa att man inte ger sig in i matchen över huvud taget och därmed uteblir segern?
Vissa saker måste göras. Vissa saker bör göras och vissa saker kan man låta bli. Om jag någon gång får för mig att göra det där hoppet från hopptornet så kommer jag garanterat inte stå där och tveka i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar