Trailguiden

Hur får vi fler att upptäcka traillöpningens fantastiska värld?

Bild: Peter Wretmo

Lukten, luften och omgivningen. Underlaget och ljuden. Det jag ser och känner. 

Skogen!

Tiden är inte viktig. Ingen ser på. Här finns ingen prestige. Vill jag gå så gör jag det. Kilometertiden kan slänga sig i väggen eftersom den inte tar hänsyn till underlag och höjdmeter. Det går helt enkelt inte att springa speciellt snabbt (kilometertid) och då är det lättare att släppa det kravet på sig själv. Och om siffrorna nu är viktiga så går det alltid att kolla pulsen. För den kommer garanterat slå..... om du vill. 

Eller varför inte "kolla" benen, för de kommer helt säkert att kunna ropa högt. Rent träningsmässigt är traillöpningen outstanding. Allt det ger i styrka och kondition samtidigt som det är snällt mot kroppen. Men det är inte där mervärdet finns.

Inramningen gör löpningen till en inre resa. Inte tänka alls eller kanske ge sig själv just den möjligheten? Fundera och utvärdera eller bara vara här och nu. 

Vad är löpning för dig? Handlar det bara om prestation och träning? Vill du verkligen inte ha mer än så? Är det bara att kämpa eller finns det tid för njutning? Vilken nivå vill du att din löpning ska vara på? 

För egen del har jag blivit bortskämd. Varför tillbaka till asfalt, trafik och folk (som dessutom kanske bedömer mig). Där blir löpningen fattig i mina ögon. Som en vinkännare (antar jag...). Har du väl fått smak av det riktigt goda finns ingen större anledning att nöja sig med sämre. 

Bred stig - Skogens motorväg

Såsom Bohusleden eller Vildmarksleden. De kan vara mer eller mindre tekniska men breda. Givetvis behöver man lyfta på fötterna vilket bara är bra eftersom det är precis det ditt löpsteg behöver. Alltid väl skyltat och "risk" för att träffa på folk. Samtidigt trevligt eftersom de vi träffar delar samma härliga natur och till viss del upplevelse.

Skogsvägar

Ger mig alltid samma blandade känslor. Plötsligt är skogen inte lika nära och det känns som om farten dör. Det är inte långsammare men det känns långsammare. Huvudet behöver, på gott och ont, inte längre fundera så mycket på vara jag sätter fötterna. Är jag pigg blir det lite tråkigare. Är benen tröttare kan det vara riktigt skönt. Kan vara vettigt att ta skogsvägen i slutet av rundan eftersom risken för att snubbla med trötta ben då är mindre än på en stig.

Spenaten

Så härligt och så jobbigt. Att helt förbehållslöst ge sig ut i spenaten är något väldigt speciellt. Att ta den "väg" som uppkommer mellan träd, buskar och snår. Att tvingas lyfta rejält på fötterna och känna pulsen slå allt fortare och hårdare. Att efter ett tag med mjölksyra sprutande ur öronen inte orka mer. Att bara börja gå eftersom det helt enkelt inte går att springa mer. Härligt!!

Den mindre stigen

Fotarbetet och underlaget. Det går att springa fort och eftersom skogen är ännu närmare än vid den bredare stigen känns det också fort. Är det dessutom l i t e neråt är det tveklöst trail-delux.

Oro och skaderädsla

Oron för att springa i skogen är helt och hållet en spökkonstruktion från hjärnkontoret. Vad ska hända? De flesta av oss bor ju dessutom inte direkt i närheten av någon riktig skog med flera mil till civilisationen. I värsta fall får man väl ha med sig mobil, karta och kompass. Statistiskt sätt är det farligare att vara i bilen eller hemma..... Mycket farligare! Skadan kan alltid lura runt hörnet oavsett var vi springer. Anpassa farten och koncentrera dig på det du gör. Svårare än så är det inte. 

Fästingar

Slutligen det här med fästingar. Oro och rädsla är sällan bra. Det går att klä sig mer eller mindre vettigt och det går att vaccinera sig om man nu vill det. Oavsett får ju inte de där små rackarna hindra oss från den härliga skogen. För egen del har jag svårt att ta dem på allvar. Så många mil som jag gjort i skogen i shorts och kortärmat och jag får ytterst få fästingar. Är det för att jag blir så svettig eller för att jag helt enkelt inte är god nog? De kanske ser mig som kompis :)? 

Fästingar är ett problem om man vill att de ska vara ett problem.

Och skogen.... Det är där den ljuvliga löpningen finns.

Blodsockerkollen

För ett par månader sedan köpte jag mig en blodsockermätare och har därefter lekt och experimenterat lite. Efter ett tag bestämde jag mig för att lägga upp mitt matintag på tre olika sätt under tre veckor för att se ifall det skulle generera någon skillnad. 

Utgångsläge:

Kost

I grunden äter jag en lågkolhydratkost. I perioder kan det variera lite i fråga om hur mycket mejerier jag äter och hur mycket jag "slarvar". Oftast innebär slarvet mörk choklad i olika mängder och/eller knäckebröd (Finn crisp).

Träning

Varje dag, ibland flera gånger per dag. 

Fasta

I princip aldrig frukost och en 24 timmarsfasta per vecka. 

Blodsockermätningen

Jag mätte blodsockret cirka tre gånger per dag. Morgon, innan lunch och före sänggående. 

Mitt lilla treveckorsexperiment såg ut på följande sätt:

Vecka 1 - En slarvigare vecka där bland annat mejeri, choklad och knäckebröd var tillåtet.

Veckans blodsockervärden i snitt:

Morgonvärde: 5,3 mmol

Totalt snittvärde: 5,16 mmol

Vecka 2 - Inget slarv, däremot med mejeri. 

Veckans blodsockervärden i snitt:

Morgonvärde: 4,8 mmol

Snittvärde: 4,7 mmol

Vecka 3 - Striktare kosthållning med minimalt med kolhydrater och inga mejerier.

Veckans blodsockervärden i snitt:

Morgonvärde: 4,8 mmol

Snittvärde: 4,8 mmol

Slutsats

Först och främst vet jag inte riktigt hur tillförlitlig den där mätaren är. Jag har ibland tagit olika blodprov vid samma tillfälle och lyckats få olika resultat. Det är vad det är med den saken och kanske en påminnelse om att just det här experimentet är allt annat än vetenskapligt. Mitt blodsocker var väldigt jämt och rörde sig inte speciellt mycket oavsett när på dygnet jag mätte vilket känns bra. Att blodsockret gick ner när jag åt bättre vecka 2 var ingen överraskning men däremot blev jag lite förvånad över att det inte var någon skillnad mellan vecka 2 och 3. Trodde att det skulle gå ner ytterligare...

Jag vet att det tar lång tid att generellt komma ner på en ännu lägre blodsockernivå. Efter de här veckorna har jag varit fortsatt duktig med vad jag har stoppat i mig och det jag sett när jag sporadiskt har mätt blodsockret är att det är ytterligare lägre än tidigare. Är motiverad till att hålla den här striktare kosthållningen under hösten och ska bli spännande att se hur det kommer att se ut om ytterligare någon månad.

Motivation

Jag har alltid sagt att siffror motiverar och det stämmer även idet här fallet för mig. Jag vill gärna ner i blodsocker och eftersom jag kontinuerligt med mätaren kan se var jag ligger motiverar det mig att vara duktig med matintaget. En oväntad positiv effekt var också att jag normalt sätt på kvällarna kan äta lite utan någon egentlig anledning. Det behöver inte vara att jag stoppar i mig något dåligt men vanan finns där ändå. Detta har mätningen hjälpt mig med att ändra på eftersom man inte ska mäta för tätt inpå matintag.

Jag ser ingen anledning att fortsätta mäta kontinuerligt just nu. Istället ser jag fram emot att göra det senare i höst.

Vågar jag?

Att ta en paus från det ständiga bruset. Att inte ha något i öronen eller en skärm att titta på precis hela tiden. Den där transporten eller väntan vid tex busshållplatsen. Bara vara... Vad skulle hända då?

Att bara finnas här och nu..., att ta in den omgivning jag befinner mig i för stunden. Vad ser jag? Vad hör jag? Luktar? Känner? Finns det rent av andra människor omkring mig?

Vad skulle jag tänka om det? Jobbigt och tråkigt? Kanske till och med lite läskigt? Och apropå att tänka...

Skulle det rent av bli så att jag får tid till det där samtalet med mig själv? Finns det intresse av det? Vad skulle det kunna leda till?

Vågar jag ge mig själv tid till att faktiskt lyssna på mig själv och få reda på vad jag faktiskt tycker, tänker och känner?

Vi har alla en ständig dialog med oss själva. Kroppen och huvudet pratar med oss hela tiden men lyssnar vi? Dialogen blir en monolog som sakta, sakta höjer rösten för att slutligen skrika otäckt högt och då är vi tvungna att lyssna eftersom den signalen är så allvarlig att den innebär en krasch.

En kroppslig sådan eller en mental.... Oavsett riskerar det att bli en allvarlig reaktion som är bra mycket svårare att återhämta sig ifrån än om lyssnandet hade börjat i tid.

Mod eller bara medvetenhet? En av de viktigaste rösterna vi måste lyssna på är vår egna men det är som om allt brus runt omkring får oss att glömma detta. Eller kanske rent av lite bedrägligt lurar oss bort från en viktig grund. En bedräglighet som får oss att bara vilja konsumera mer och mer och där det blir allt mer otänkbart att koppla ifrån. Vi blir rastlösa, otåliga och vill bara ha mer och mer när vi egentligen behöver allt mindre.

Att ta en paus från det ständiga bruset. Vågar jag?

Dopprunguiden

Likt en gasell genom skogen. Studsande förbi stenar och rötter. Sjön skymtas genom träden. Lusten att plumsa i är stor och självklar. Väl framme är det bara att dyka i och sen upp igen för att fortsätta löpningen med siktet inställd på nästa sjö. 

Snabbt och enkelt utan krångel. Underbart härligt och smidigt. Det är det som krävs för att det ska bli av. Att ta av sig skor och kläder ökar risken för att det inte blir av alls. Det blir för krångligt. För omständligt.

Med rätt förutsättningar maximeras möjligheten till en underbar form av löpning: 

Dopprun!!!!

- Smörj in väl valda delar med vaselin. Vid löpning med bar överkropp kan det vara lämpligt att även smörja in områdena vid armhålorna.

- Skovalet är viktigt. De ska inte suga åt sig och de får inte vara limmade hur som helst. En del skor tål helt enkelt inte att bli blöta. I princip alla Icebugs skor har funkat ypperligt för mig.

- Tights till brallor. Spelar ingen roll om det är lång- eller kortbyxor men det ska inte vara några fladdriga shorts eftersom de i vått tillstånd riskerar att skava rejält vid fortsatt löpning.

- Bara teknik som tål vatten. Exempelvis klocka.

Njut!

En god hälsa kräver regler

Välmående - Semester och ledighet! Frihet! Kravlöshet! Tid! Bekvämlighet! God mat och dryck! Lyx!

Något vi alla längtar efter och uppskattar och det låter verkligen inte dumt men i praktiken riskerar allt ovan att bli kontraproduktivt om man blir som ett övergivet skepp utan riktning.

Vi är gjorda för att överleva och därför har vi en rad mekanismer som i alla tider har hjälpt oss med detta men som nu istället kan leda oss till fullständig ohälsa.

Visst är det gott att ta det lugnt och slappa ett tag. Att inte ha några tider att passa och njuta av det vi upplever är gott. Men risken är stor att det blir för mycket av det goda när tidens boja inte vägleder oss. 

- Den där serien som aldrig tar slut - Bara ett avsnitt till....

- Alkoholen, sockret, skärmtiden, skräpmaten, "hängmattan". Ju mer desto svårare att bryta mönstret.

Semesterlunken kan lätt leda till en felaktig riktning och omställningen till vardagen kanske inte blir självklar då man kan ta med sig samma tänk in i den. 

Vi behöver tider och regler att förhålla oss till och min uppfattning är att vi är förhållandevis duktiga på att hålla oss till tider och regler som andra har satt upp. Till exempel en arbetsgivare. Men att vi är tämligen dåliga på att sätta upp och hålla oss till ett eget ramverk. 

Ska jag träna eller inte? Finns det bestämda dagar? Vad tillåter jag mig själv att äta och inte. Njuter jag av onyttigheter vid specifika tillfällen eller så fort tillfälle ges. Misshandlas sömnen eftersom givna rutiner inte finns och för att skärmtiden är viktigare än jag själv?

Ingen mår bra av otydlighet. Vi vill och behöver veta vad som gäller eftersom vi annars ständigt måste ta ställning till något som kanske känns som ett obekvämt beslut. Och då är risken stor att vi väljer den enkla och bekväma vägen eftersom vi kanske inte är mentalt förberedda. Kanske trött, arg eller ledsen. Ingen bra sinnesstämning för att orka göra goda beslut.

Allt skräp som mer eller mindre varje dag finns i personalrummet. Om min regel är att jag ALDRIG får ta blir det lättare att motstå än om jag ska tvingas ta ett beslut från gång till gång. 

Specifika träningsdagar/tillfällen ger även de lyxen att inte känna efter och göra ett val. Om tisdagen är en träningsdag så är den och då får ingen trötthet eller dåligt väder hindra mig. 

Dessa regler hjälper och underlättar eftersom vi ständigt motarbetas av oss själva. Vi är i grunden bekväma och vill inte göra det jobbiga. Vår urhjärnan vill spara energi, vill äta upp sig eftersom den fortfarande tror att vi lever för 100 000 år sedan då vår omgivning såg helt annorlunda ut. 

Det kostar att ligga på topp. Att strukturera upp sitt liv med ramar och regler för vad jag får och inte får göra är väldigt viktigt och en fin hjälp för att må bra. 

Hälsa kommer inte av sig självt. Framförallt inte idag när så mycket rycker och sliter i oss åt fel håll. Vi har alla möjligheter att ge vika för våra impulser som en gång i tiden var livsviktiga men som idag är det motsatta.

En förutsättning för en god hälsa - Ett eget regelverk.

Snygg och/eller välmående?

Sociala strukturer och kroppsideal. Normer och uppfattningar om hur vi ska se ut och vad som är snyggt. Hur förenliga är de med att må bra?

"Ska man vara fin får man lida pin."

Så talande och så evinnerligt korkat. 

Vi är i grunden väldigt enkla varelser. Vi vill bli omtyckta. Både av oss själva och av andra. Helt uppenbart gäller detta vårt utseende också men det är onekligen olika viktigt för olika människor. Vårt utseende kopplas ofta till vår identitet. Det talar delvis om vem vi är? Talar det även om hur vi mår fysiskt och psykiskt? Hur det är med självkänslan och självförtroendet?

Kanske. Kanske inte. 

Oavsett är det kanske vettigt att ställa sig frågan. Hur viktigt är mitt utseende? För min egen del. I andras ögon. Och hur får det mig att må?

Jag är inte annorlunda än någon annan. Jag vill också bli omtyckt men samtidigt har jag alltid gått min egna väg och i samtalet med mig själv har jag kommit fram till ett flertal slutsatser. 

Mitt utseende är inte oviktigt men aldrig att jag jag tar på mig något som inte känns bra. Är obekvämt. Skor är det tydligaste exemplet. Oj! Vilken markör det är ur ett snygghetsperspektiv. 

Högklackade skor med trång tåbox - Herregud! Av någon anledning anses det snyggt. Sexigt! Annars fullständigt obegripligt. Är det värt det? 

Jag för min del klarar inte av skor som är det minsta trånga och så fort fötterna är instängda och marineras i värme ökar obehaget.

Hur är det med magen? Är den platt och fin eller tillåter du dig själv att andas? Vad gör andningen med ditt välmående? Hur viktigt är det att andra ska tro att du har en platt mage?

Eller gymkroppen? Hur stel är du? Känns det bra?

För att inte tala om den nya accessoaren hörlurar som stänger in oss i vår ensamhet och gör oss ännu mindre och osynligare bland alla andra. Jag blir upptagen och slipper interagera. Eftersom jag inte hör behöver jag inte se. Blicken går givetvis ner, axlarna upp och där får vi per automatik en hunsad kropp som fått skäll? Eller hur ska annars huvudet koppla den positionen? Ensam!? Ledsen?!

Vårt välmående kräver en självskattning. En analys. Därefter kräver det också ett mod att göra det jag själv verkligen mår bra av. I många fall innebär det att sticka ut vilket inte är det lättaste eftersom vi så starkt har ett behov att passa in. Att vara som alla andra. 

Men olika ideal ändras faktiskt. Ibland till det bättre vilket är bra på gruppnivå. Som individ kanske jag ändå ska försöka låta bli det där med vad alla andra tycker? 

Om jag gör val som får mig att må bra och då menar jag må bra på djupet och inte den där ytliga varianten. Då spelar mitt utseende allt mindre roll och jag kommer i mina egna ögon både vara snygg och välmående.

Det här är en svensk tiger av Aron Flam

Det här är verkligen en bok som inte sparar på krutet. Det är en genomgång av hur Sverige (socialdemokratin) har agerat politiskt under 1900-talet med fokus på andra världskriget och inställningen till judar. Och domen är stenhård. 

Aron Flam menar att Sverige har gjort allt annat än gott under den här perioden utifrån ett moraliskt perspektiv och framförallt då hur vi har förhållit oss till nazisterna. Efter den här framställningen går det verkligen att fundera på hur det verkligen låg till med vår neutralitet under andra världskriget. Det går även att fundera på vår välfärd och med vilka pengar den är uppbyggd. 

Samtidigt går det inte att komma ifrån det faktum att Flam själv är jude. Hur mycket påverkar det framställningen? Hade det sett annorlunda ut om en mer neutral författare hade skrivit "samma" bok?

Jag vet inte men det är helt klart så att det infinner sig en känsla av lämpligheten med att vara källkritisk. Å andra sida är framställningarna väldigt logiska och känns korrekta. Sveriges sätt att tysta ner det som varit och det aktiva arbetet med att framställa sig i bättre dager en vad som kanske var sant är inte vackert. 

Boken berör är intressant och läsvärd även om den går lite upp och ner i hur "tung" den är. I bland blir det väldigt teoretiskt och svårt att hålla fokus vid liv. 

Föreningshälsa

Jag är född och uppvuxen med fotboll. Storebror spelade i ÖIS och jag var tidigt där någonstans i närhet med min egna boll.

Vid fem års ålder började jag själv spela i klubben och åren gick. Killar kom och gick men kärnan bestod. Vi tränade och spelade. Lärde oss vinna och förlora (kanske framförallt att förlora de första åren). Hela känsloregistret upplevdes. Skratt och glädje allra mest. Vi kämpade och slet mot gemensamma mål och lärde oss att ställa upp för varandra. Hur många julkalendrar och bingolotto såldes inte? Solidaritet!

Vi var ett lag men även en klubb där tränarna både medvetet och omedvetet påverkade oss oerhört mycket. Både i det fotbollsmässiga och personliga. Jaget var viktigt men inte viktigare än laget. Vi behövde varandra.

"Personlig stil och ansvar" - Krister Holmqvist. Du representerar både dig själv och din klubb. Det finns inga genvägar. Träna för att bli bättre.

Jargongen kunde vara rå men hjärtlig. Gjorde du något som var fel fick du veta det men syftet med passningen var inte i grunden att förnedra. Istället var det fråga om att tillrättavisa fast med ett humoristiskt inslag. Det ledde ofta till skratt men det ledde också till att man fick lära sig att ta kritik.

Jag är övertygad om att Förenings/idrottslivet är enormt viktigt inte bara ur ett rörelseperspektiv. Därifrån har jag fått med mig nycklar för att hantera livet såsom:

- Engagemang.
- Klubb- och lagkänsla.
- Solidaritet.
- Passion.
- Vad som krävs för utveckling.
- Disciplin.
- Humor.
- Äkthet
- Ärlighet
- Framgång och motgång.
- Att jobba mot ett gemensamt mål.
- Samarbete.

Det går förmodligen att göra listan hur lång som helst. Idag ser jag hur mina egna barn får ta del av dessa nycklar och det värmer verkligen. 

Men.

Idag slutar barn och ungdomar med sin idrott i snitt innan de fyller 11 år och föreningarna i landet minskar i medlemsantal. Det är förfärligt. Jag tänker på allt barnen missar men även på vad de gör istället. Utomhusleken är ju dessutom i princip död så hur ska de skaffa sig en grund och beredskap att hantera livet? Både fysiskt och psykiskt!

Det krävs idag aktiva val för att må bra. Dessa val måste göras både för vår egna och våra barns skull. Och valen kräver engagemang, tid, solidaritet och självuppoffring eftersom vi inte kan köpa oss till ett föreningsliv. 

Vi är föreningarna - Hoppas verkligen att vi håller dem vid liv.