Mental styrka öppnar dörrar

Det är alltid jävligast och jobbigast i tanken. Vår fantasi överdriver ofta. Det är evolutionärt och har varit en fördel för oss för att överleva. Den där oron och rädslan. Försiktigheten.

I dagens bekväma liv är detta mest ett hinder. Vad har vi att oroa oss över? Hur ofta hamnar vi i situationer som är farliga på riktigt?

Denna oro är en broms som hindrar vår utveckling. Utveckling handlar många gånger om att besegra, vinna och klara av den inre mentala kampen.  Att våga söka motstånd. Lämna den där berömda komfortzonen. Och gör man det hittar man styrka. En enorm mental styrka som öppnar mängder med dörrar eftersom hinder försvinner eller minskar i storlek.

Jag vet att jag kan om jag bestämmer mig för det. Jag vet att jag övervinner det mesta. Kondition och styrka är en färskvara. Likaså vår mentala styrka även om jag tror att den är mer seglivad än de andra två.

Jag hade ett raljerande samtal med en "Ironman". Han sa något i stil med att det var länge sedan. Underförstått att han inte längre låg på samma fysiska nivå. Men jag menar att den där bedriften för alltid finns med. En gång Ironman alltid Ironman.

För min del är det som en stämpel som aldrig kan raderas bort. Kanske har det att göra med hur jag är skapad mentalt? Kanske är det annorlunda för andra?

Numera ser jag mig själv som en kallbadare. Det var jag inte för ett tag sedan. Långt ifrån. Då var hindret för stort. Fortfarande kan det vara med skräckblandad förtjusning när jag kliver i. Men jag gör det och alltid, alltid är det värt det. Det är skönt och jag känner mig stark.

Även längre fasta kan vara lite motigt mentalt inför men även här är det märkligt enkelt att genomföra. Det är inte processen som är problemet. Det är tanken. 48 timmar visar sig verkligen inte vara något problem och jag vet numera att lite hunger inte stoppar mig. Jag känner mig stark.

Om några dagar ska jag iväg på en tredagarslöpning. Det kommer förmodligen bli någonstans mellan 150 och 200 kilometer. Här finns inga farhågor. Jag har sprungit 161 kilometer på ett dygn. Jag är så himla stark.

Jag tror tyvärr att det är alldeles för få idag som utmanar sig själva mentalt. Jag tror att det leder till dålig självkänsla, självförtroende och således dålig mental hälsa. Vi behöver inte tävla med någon annan än oss själva. Men tävla och utmana oss själva måste vi. Vi får inte stå och stampa utan riktning eller mål. Vi måste få tillfällen att klappa oss själva på axeln och vara nöjda.

Med många klapp på axeln besegrar vi det mesta som kommer i vår väg. Vi blir rustade och ser möjligheterna.

Livet blir gott!