Jag smyger ut ur tältet. Kokar upp vatten till kaffet och gottar in mig i både tröjor och filtar. Här i bergen är det lite kyligt på morgonen.
Dimman ligger lågt och medan jag sakta vaknar till liv både tittar och lyssnar jag på stillheten.
Läser lite i min bok. Tar in den friska härliga luften med djupa andetag.
Så är det dags.
Efter 400 meter börjar backen. De tröga och gnissliga benen undrar med en gång vad det är som händer. Likaså lungorna och hjärtat.
Mitt svar är att idag ska vi uppåt. Förutom riktningen finns inga krav.
På sätt och vis är det väldigt varierande. Först lite asfalt, sen grusväg och stig. Stegen anpassas till underlag och lutning. Ibland korta tassandes på tårna ibland lite längre. Hela foten i. Chaplinsteget. När det blir riktigt brant bränner det rejält i låren.
Fortsätt, fortsätt. Det planar ut snart. Och när det gör det går det så lätt. Får nästan påminna mig själv om att det fortfarande är uppför. Känner mig så löjligt stark.
Efter ett tag lättar dimman. Eller nej. Jag är ju ovanför!
Solen. Den blå himlen. Vidderna. Den friska luften. Magiskt!
Jag inser och förstår skönheten men tar inte in till 100%. Ska ju fortsätta uppåt. Flåset och känslan i benen konkurrerar onekligen med de övriga intrycken.
Uppåt, uppåt. Mera, mera.
Det blir som en drog. Jag känner att jag bara vill fortsätta. Komma längre. Men i det där tältet ligger familjen och jag kan inte vara borta för länge. Borde vända snart. Både vill och vill inte kolla klockan.
Ser efter till slut och tänker att jag borde vända men framför mig fortsätter backen och jag tänker att det rimligtvis borde det gå fortare neråt. Bara liite till.
Tillslut stannar jag. Njuter av vyerna och av att andningen lugnar ner sig. Ser mig omkring och måste naturligtvis vända blicken uppåt.
Besegra backen. Besegra berget. Jag känner ett stort, stort behov av att komma ända upp. Men inte idag.
När jag vänder neråt blir löpningen naturligtvis lättare och nu kan jag ta in intrycken på ett helt annat sätt. Oj så vackert! Naturen är fantastisk och samtidigt kan jag inte låta bli att klappa mig lite på axeln. Jag ser verkligen till att ta del av något jag vet att jag mår så bra av. Puls och natur. Oslagbart.
Jag stegar på neråt och det är egentligen först nu som jag börjar reflektera över backen. Tar den aldrig slut?
Uppåt var jag så fokuserad på att ta mig just uppåt. Det var lite jobbigt. Men nu kan huvudet fokusera på så mycket mer och jag får nästa svårt att förstå att jag har sprungit hela den här sträckan upp.
Doppet i Bled efteråt. Utsikten. Endorfinerna.
Totalt 15 km. Varav hälften uppåt och den andra givetvis neråt. Jag upptäcker att jag någon gång i begynnelsen har ställt in så att min klocka visar höjdmeter också.
Hur högt upp var jag egentligen?
Vad ska jag göra imorgon? Jag tränar inför Kalmar Ironman. Cykeln är hemma. Jag borde simma. Ut till ön och tillbaka? Sjön är ju magiskt vacker...
Men simning är inte löpning och hemma finns inte uppåt på samma sätt.
Valet är enkelt. Uppåt, uppåt gav en enorm mersmak.
Igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar