Under alla fotbollsår ett nödvändigt ont.
Snart efter att fotbollen tagit slut tvingade jag mig ut. Då handlade det om två saker.
1. Att fysiskt inte förfalla.
2. Att fly - komma bort från ljud och alla krav som papparollen till två små och lärarrollen krävde.
Lurar var ett måste. Oftast med ljudbok, ibland med musik.
Det var ett tvång. Det var verkligen jobbigt. Runkeeperkvinnan påminde mig var femte minut om hur snabbt och långt. Till en början var det roligt och motiverande. Snart nog blev det kravfyllt och jobbigt. Jag ändrade till tio minuter, en tid senare stängde jag av henne helt. Då först kom jag underfund med att man inte måste springa det snabbaste varje gång man är ute.
Ljudböckerna och musiken hängde kvar. Det var skönt och fick bort tanken på flåsandet men så en dag fick jag för mig att lämna lurarna hemma.
Nästa steg var helt enkelt att rata min löpunderhållning. Den som hjälpt mig så var inte längre önskvärd. Behovet av tystnad var större.
Det kanske låter överdrivet men jag vill påstå att det är ett av mina bästa beslut. Jag gav mig själv tystnad och rörelse. En rörelse som ger kreativitet och en tystnad som tillåter hjärnan att navigera fritt.
I samma veva blev löpningarna längre. Långsammare och längre. Rörelse men inte någon jobbig sådan. Mer tid att tänka:
- På noll och ingenting. På hur jag sätter fötterna mellan rötter och stenar.
- På problem och lösningar.
- På livet.
- På mig själv och vad jag egentligen känner.
- På här och nu. Den vackra omgivningen och de rogivande ljuden. Vinden! Fåglarna!
Timme efter timme med analys och reflektion.
Löpningen, tystnaden och skogen har fått mig att lära känna mig själv - På riktigt!
Idag är det sällan jag tänker att löpningen är fysisk träning.
Jag springer - alltså tänker jag - alltså ger jag mig själv en grundläggande möjlighet till mental och fysisk hälsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar