För ett antal år sedan gjorde jag upp en femårsplan. I den ingick bland annat Klassikern och Tjörn halvironman (som jag ämnar göra i augusti). Högst upp hade jag satt Kalmar Ironman 2018.
Under den fantastiskt trevliga helglöpningen mellan Uddevalla och Kungälv för några veckor sedan fick jag frågan om jag inte skulle hänga med på BUM 100 miles i slutet på maj 2018. Mitt spontana svar var ett tveklöst nej. Dels är det monstruöst långt och dels kände jag att de två låg alldeles för tätt inpå varandra. 100 miles i maj för att sedan göra en Ironman i augusti. Kändes inte så smart.
Men karusellen i huvudet hade fått fart och jag insåg egentligen två saker. Först och främst tänkte jag att om jag någonsin ska göra något så knäppt som 100 miles så borde jag kanske passa på nu när möjlighet till sällskap finns. Både under själva loppet men även under träningen fram till loppet. Hur troligt kommer det vara att längre fram hitta sällskap? Insikt nummer två var att det faktiskt inte är brottsligt att planera om lite. Kalmar Ironman kan gott vänta ett år till.
Efter några dagars funderande svarade jag därför, ja. Vilket spännande mål att ha framför sig. Och så himla roligt att kunna göra det tillsammans med en person som både fysiskt och mentalt är på samma våglängd.
Allt gott tills för några veckor sedan.
Då sitter han där i sin bil med ett litet finurligt leende och ögon som varnar om djävulskap och förklarar att Aktivitus minsann arrangerar ett 100 miles lopp nu den 1 juli och att han har tänkt att springa det.
En känsla av total förvirring. Va? Men!
Minns egentligen inte om han ställer frågan med ord eller inte men andemeningen är tveklöst, ska du med? Medan argumenten haglar om att vi minsann är tränade nog för uppgiften och att jag ju faktiskt är mer vältränad än honom mm tänker jag. 1 juli är ju två veckor efter Vättern.
Mängder med frågor dyker upp i huvudet. Hur sliten blir jag efter Vättern? Är två veckor tillräckligt med återhämtningstid? Är jag redo utmaningen? Har jag tillräckligt väl insprungna skor? Vi flyttar två dagar före. Är det lämpligt att i det eventuellt stressade tillståndet ge sig iväg på mitt livs största utmaning? Får jag igenom detta i familjerådet?
Han med leendet och blicken tittar på mig och njuter. Han är så väldigt väl medveten om vad det är han har planterat.
Jag tror att jag där och då säger, nej. Jag vet att han där och då säger att jag i alla fall ska sova på saken. Det gör jag och bestämmer mig egentligen ganska snart för att jag givetvis ska med.
Ser ju inte så farligt långt ut.
Av alla argument för och emot så är det ett som sticker ut. Tillsammans! Jag sätter ett enormt stort värde i att få göra detta tillsammans. Och visst, det gör vi kanske i maj nästa år ändå men det skulle inte bli samma sak. Han skulle redan ha besegrat 100.
Han heter Jerker. Han ser harmlös ut men är sannerligen en ulv i fårakläder :)
Vättern är klar och kroppen känns bra. Nu handlar det bara om det där svåra att inte träna så mycket för att vara 100% fräsch i kropp och knopp.
Egentligen finns bara ett enda stort frågetecken.
Vad ska mamma säga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar