Jag kliver upp ur sängen. Känner lårens konturer med mina händer när jag reser mig upp.
Jag är stark!
Jag orkar allt - Kan springa hur långt som helst.
De tydliga ådrorna längs mina armar skriker vältränad och frisk. Andra är sjuka lite titt som tätt men inte jag.
Jag är stark!
Efter de obligatoriska armhävningarna innan dusch "råkar" jag se mig i spegeln och konstaterar.
Jag är stark!
Den där gången jag byggde loftet i garaget. Helt själv!!! Eller upphängningsanordningen för takboxen. Suveränt!
Grillmäster! Eller min genialiska buljong.... För att inte tala om min osedvanligt goda förmåga att planera och effektivisera.
Jag är stark!
Eleven. Med status. Som bröt ihop och gråtande bedyrade min betydelse för honom. Ett fantastiskt fint minne.
Jag är stark!
Citatet i början fick jag av en bekant (förhoppningsvis en framtida mycket god vän) inför Göteborgsvarvet förra året. Det gladde mig och satte igång en hel del tankar. I min självanalys kan jag konstatera att jag är bra på att fokusera på det som är och har varit positivt. Jag vill tro att det alltid har varit så.
Som liten satte jag ett värde i att försöka vara duktig i det mesta. Jag vet att jag efter en träning i fotboll eller efter en match alltid efteråt kunde minnas bra saker. Inte sällan ansåg jag att jag var bäst på plan. Ett läxförhör med alla rätt gav även det en kick. Sen var det naturligtvis inte så att det alltid gick bra men det var det jag fokuserade på. Bevarade.
Jag brukar säga till mina barn att det alltid är bra att känna sig duktig. Vad man känner sig duktig på är inte så viktigt. Läsning, idrott, stickning, kamratskap eller vad det nu kan vara spelar inte så stor roll. Det viktiga är känslan och vetskapen om att man känner sig duktig och är nöjd med sig själv.
Jag ser det som att jag äger en liten skattkista där jag stoppar ner bra saker. Sådant som jag har varit nöjd med, känt mig stolt över. Det kan vara högst personliga saker eller något trivialt. Andras åsikter eller mina egna. Helt sanna eller lite lätt förvrängda och gynnsamt tolkade. Det spelar ingen roll. Det viktiga är att det ligger där och kan plockas fram både när det behövs men även när jag är på humör för att frossa lite..
Jag tror på träning. Jag tror att man blir bra på det man övar. Jag tror att det mentala måste tränas minst lika mycket som det fysiska.
Jag vill vara stark och tänker alltid fokusera på det. Jag är även beredd att överdriva lite. Självbedrägeriet fungerar om det inte är för stort. Och spelar det egentligen någon roll? Det viktigaste måste trots allt vara hur det känns och hur jag mår.
Och jag väljer att känna mig jävligt stark!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar