Jag har inte läst så många Nesbö men av de jag har läst är detta den utan konkurrens bästa.
Roger Brown är enligt sig själv Norges bäste headhunter. En hänsynslös människa som inte skyr några medel för att få som han vill. Han har en stor svaghet, frun, som han älskar över allt annat. I övrigt känns det dock som om han är beredd att gå över lik för att få som han vill. Framförallt hans frus dyra vanor gör att ekonomin inte räcker till. Därför har Roger Brown en liten bisyssla. Han är konsttjuv. Utvecklingen går helt enligt hans plan fram till att det minst sagt skiter sig fullständigt för honom. Tillvaron förbyts till total panik och den överlägsne Roger Brown är plötsligt utan kontroll och får istället fly för sitt liv.
Först och främst måste jag nämna att jag aldrig riktigt har haft en klar uppfattning om vad en headhunter är för något. Nu är jag något klokare.
För det andra är det här en riktigt, riktigt bra bok. Det är tempo, känslor och spänning. Avsaknaden av goda människor i boken är både intressant och på något sätt roande och Nesbö lyckas få mig att sympatisera med Roger Brown trots att han inte direkt är någon sympatisk person. Totalt hänsynslös men ändå med en massa känslor. Känslor som dock är totalt koncentrerade mot det egna och fruns välmående. I övrigt är det djungelns lag. Boken har även en sorts rå humor som vid ett flertal gånger fick mig att skratta högt. Den bjuder även på några tvära kast som jag inte var förberedd på. Möjligen är jag inte riktigt nöjd med den sista överraskningen. När den inträffade var min spontana känsla att helheten fick sig en törn. Men förklaringen är inte helt uppåt väggarna så jag får se mellan fingrarna, vilket jag gärna gör. För när jag läser en bok som jag tycker är riktigt bra är det som om kritiken har en tendens att avta. Vissa skönhetsfläckar blir plötsligt ok. Skönhetsfläckar som jag kanske inte hade accepterat i en sämre bok.
Detta får mig faktiskt att tänka på hur vi ser på varandra. Kollegor, vänner och släktingar. Är det så att folk i vår närhet måste komma upp på en viss nivå i "tyckaombarometern"? Är man på rätt nivå är vissa skönhetsfläckar ok men om man inte är på rätt nivå blir det ytterligare en störande egenskap i en personlighet som man redan har svårt för?
I grund och botten måste det handla om min egna harmoni. Har jag den klarar jag av de flesta egenskaper hos andra. Det är "bara" att ha en god uppfattning om hur jag når den där harmonin och det är kanske det som är det svåra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar