Jag är far till en 6-åring och en snart 8-åring. Farbror till en snart 10-åring. SO och idrottslärare på en högstadieskola år 6-9. Jag har en massa åsikter om SVT-s granskning om idrottsutövandet i vårt avlånga land. Siffrorna är fruktansvärda. Att det var på väg utför hade jag en uppfattning om men jag visste inte att det var så här illa. Den stora frågan är varför? Och jag är så trött på alla politiskt korrekta svar. Jag vill mena att det finns vissa grundorsaker till varför det ser ut som det gör.
1. Det kortsiktiga eller till och med det frånvarande föräldraskapet. Bekvämt här och nu är den allmänna inställningen. Att vara förälder är ett viktigt jobb. Just det, det är ett jobb. Man behöver anstränga sig lite om man vill nå resultat. Vi kan inte lämna över ansvaret på ungarna själva. Vi är i grunden bekväma varelser och väljer det enkla före det jobbiga. Barn som har jätteroligt med ett datorspel där mängder med impulser belönas kommer att välja det framför det jobbigare och mer fysiska alternativet. Kortsiktigt bekvämt och skönt med en nöjd unge. Utomhus kan de dessutom göra sig illa eller rent av bränna sig sig i solen. Men det innebär också ett invant mönster skapas som kan bli svårt att bryta. Genom vad vi som föräldrar tillåter och inte, sätter vi en agenda och ett livsmönster för våra barns framtid. Vad är det vi skapar? Vad leder det till i förlängningen i ohälsa och värderingar? Vi som föräldrar måste ta ansvar för våra barns välmående och det går bara genom att tänka långsiktigt.
2. Samhällets mål att vi alltid ska få som vi vill. Hela samhället håller på att byggas upp med målsättningen att vi alltid ska få vad vi vill och att det dessutom ska gå utan några som helst hinder. Det vi därmed skapar är människor som inte vet hur man besegrar ett hinder, inte vet att det kan finnas en viss tillfredsställelse i att besegra motståndet. Istället ska man kryssa sig förbi dem och därmed undvika dem. Förra veckan satt jag med en elev i år 9 och frågade hur det var med honom. Efter en hel del dividerande kom det fram att han inte klarar av att göra sånt som han tycker är tråkigt. Han lyckas inte frambringa kraft och energi för att ta sig förbi hinder. Och hur ska han kunna det? Det vi tränar på blir vi duktiga på. Barn idag som alltid får som de vill och som sällan eller aldrig gör annat än det som är roligt kan naturligtvis inte förväntas klara av situationer de aldrig utsätts för. Hur agerar de alltså inför något som upplevs som jobbigt? Vad väljer de hellre istället? Detta är en röta som sprider sig med otäck hastighet.
3. Den stimulerande lättjan. Barn/ungdomar har alltid slutat med idrott. Det i sig är ingen nyhet men att det är så många ungdomar som slutar är väldigt intressant. Jag vill hävda att det, i alla fall inom fotbollen, för X antal år sedan även då fanns ett visst tapp. Men det stora tappet var efter juniortiden. Några fick plats i klubbens A-lag, några valde en annan klubb och en hel del valde att lägga ner helt.
Idag lägger de ner så mycket tidigare. Jag har dessa ungdomar på jobbet och är naturligtvis nyfiken på varför de väljer att sluta med den idrott de har sysslat med. "Orkar inte", inte kul, hinner inte" är svaren jag får.
Jag tror att den fysiska aktiviteten väger lätt mot lättja i kombination med total stimulans. Antalet timmar ungdomarna lägger på datorer är hårresande skrämmande. Den är så rolig och stimulerande och kräver inte någon fysisk ansträngning.
Vart är vi på väg?
Dessutom har den fria spontana utomhusleken reducerats kraftigt. jag borde vara van nu men fortfarande tappar jag hakan när ungarna på gården ska in och spela spel när det är strålande solsken ute. Jag är inte häpen för att de går in, utan för att det får ske med föräldrarnas samtycke. För vem vill ha en konflikt? Kortsiktigt är det ju bara jobbigt.
Barns fetma och ohälsa ska åtgärdas genom fler idrottslektioner i veckan. Jag är inte emot mer idrott men jag tror inte ett dugg på att det kommer att göra någon skillnad. Vi måste ändra vissa grundläggande tankar om hur vi ser på vår tillvaro. Det går inte att politiskt schemalägga något om inställningen från barn och föräldrar är på en annan planet.
På gott och ont finns det en anledning till att vi inte längre lever som på stenåldern. Vår strävan efter att underlätta och förenkla vår tillvaro har varit bra men nu är den på väg att leda oss ner i en djup avgrund och jag undrar om vi kan ta oss upp från den.
