Lydia får i uppdrag att starta upp en verksamhet för pensionärer i medborgarhuset. Lite pyssel och pussel, stickning och korsord. Blir nog trevligt. Men pensionärer är individer som alla andra och det här gänget håller sig inte riktigt till "mallen" eller de förutfattade meningarna om hur pensionärer är och när det visar sig att kommunen planerar att riva medborgarhuset väcks den rebelliska ådran fram och det blir upp till kamp.
Jag tycker att den här boken är fantastik. Den leker med våra förutfattade meningar och känns väldigt genuin och äkta i det jag upplever mer och mer med mig själv. Med åren har jag lättare för att säga vad jag egentligen tycker och medvetenheten om att vi alla bär på gott och ont vet vi men allt för ofta framkommer inte det i böcker eller verkligheten när vi så gärna vill stoppa in både saker och människor i gott och ont. Antingen det ena eller det andra.
Men som vi alla vet är det inte så livet ser ut och det tycker jag att Pooley visar med den äran. Det blirr många skratt och karaktären Daphne är så lysande att hon hamnar på Ove-nivå (Backman).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar