Jag tycker om Lena Andersson. Jag har både lyssnat och läst henne i många år men det är först de senaste åren som jag har börjat läsa hennes böcker.
Både Sveas son och Koryféerna var bra.
Det råder ingen tvekan om att Andersson både är skarp och skriver väldigt bra och jag var nyfiken på "Egenmäktigt förfarande" som hon slog igenom med trots handlingen. Jag skriver "trots" eftersom en bok som handlar om en kärleksrelation verkligen inte är något som intresserar mig och mycket riktigt blev handlingen ett problem för mig i den mening att jag inte gärna plockade fram boken. På kvällarna blev dessutom ögonlocken tunga sådär snabbt som de blir när handlingen inte lockar tillräckligt mycket. Samtidigt är det en väldigt välskriven bok som exempelvis fångar upp dubbelheten i att vara känslosam och därmed ofta lite korkad - något som verkligen irriterar mig som person men som också påminner om att det är så det är.
Arg, ledsen, glad eller förälskad - Starka känslor som tyvärr ofta gör oss allt annat är rationella.
Läsvärd och förmodligen riktigt, riktigt bra om man uppskattar handlingen mer än vad jag gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar