Ibland händer det.
Långpass på gång och benen, av förklarliga skäl, långt ifrån pigga. Det finns ingen ambition att hålla någon egentlig fart och tur är väl det eftersom det ändå inte hade gått.
Diselmotorn är igång och det puttras på. Det går varken att springa fortare eller långsammare men ändå känns det gott. Ingen backe är för jobbig, inget underlag för tekniskt. De trötta benen har sina begränsningar men samtidigt finns inget som skulle få dem att sluta. "Mjölksyran" som jag förväntar mig kommer inte. Nio gånger av tio gör den det i det här tillståndet men inte "idag".
Traktorn tuffar på och det känns som om den skulle kunna rulla på i alla oändlighet.
Definitivt inget himmelrike eller "runners high" och kanske bara ett tillstånd som uppskattas av ultralöparen. Oavsett gillar jag att känna mig som en traktor ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar