Många av dem är självklarheter. Som vi alla upplever eller har upplevt.
Det finns dock en sinnesstämning eller en situation som jag tror att få får uppleva och som jag är övertygad om är väldigt bra.
Jag känner att jag egentligen inte är kompetent att i skrift förklara känslan och situationen men jag ska göra ett försök. Det har hänt mig så många gånger nu att jag bara måste.
Timma efter timma är jag igång. Jag har tränat inför en uppgift och nu är jag mitt i den. Jag kämpar och sliter. Jag har i månader siktat mot ett givet mål. Huvudet är trött. Kroppen är trött. Hela jag vill sluta. Vila.
Men det får jag inte. Inte ännu. Jag måste nå mitt mål. Jag måste komma fram.
Jag utforskar mina gränser för vad jag klarar av. Det är långt ifrån säkert att det kommer att gå vägen. Disciplin och vilja. Det kanske även handlar om en viss sorts självrespekt. Jag vill klara av det. Jag vill bli stolt över min prestation. Absolut inte misslyckas. Inte ge upp. Men det handlar inte bara om mig. Människor runt omkring. Framförallt familjen men även vänner. De är där. De stöttar och hoppas. I deras ögon ser jag så mycket kärlek och ibland även oro.
De vill för min skull.
Allt som oftast infinner sig den där känslan när jag kommit i mål men det har också hänt mitt under ett lopp. När jag i min enorma trötthet ser dem, brister det.
Även den där gången. Mitt första försök att klara 100 miles. När jag bröt.
Ett ohämmat gråtande. Tårar som innehåller så mycket:
- Befrielse
- Stolthet
- Glädje
- Sorg
- Kärlek
- Ödmjukhet
- Total mental och fysisk trötthet
Listan ovan räcker inte till för att förklara men det är som om tårarna som jag inte kan kontrollera försöker läka mig. Hjälpa mig. Det är en känsla som på sitt egna sätt är överväldigande. Jag har till och med kommit på mig själv med att längta efter den. Som om jag på förhand förstår att det är först då jag kommit i mål. När jag inte kan kontrollera mina känslor. När jag absolut inte vill kontrollera dem.
Jag har bara upplevt den här sinnesstämningen när jag har tävlat riktigt länge. Jag är glad över att jag har fått uppleva den.
Jag tror att jag mår bra av den. Att den gör mig till en bättre människa. Att den gör mig mer ödmjuk inför livet. Ger mig perspektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar