Tre sekunder är suverän, Edward Finnigans upprättelse riktigt bra, likaså Flickan under gatan.
Det är alltid roligt med författare som utmärker sig med en alldeles egen stil. Det har utan tvekan Roslund & Hellström. Deras böcker känns brutalt äkta, känns på riktigt. De utmärker sig även med att polisen i böckerna Evert Grens i stora delar av böckerna lyser med sin frånvaro. Det blir mer fokus på karaktärerna runt i kring, inte minst brottslingarna. Samhällskritiken är även den påtaglig och framförallt är språket i böckerna originellt. Lite ryckigt och otydligt. Parallella konversationer, tankar, nutid och dåtid som blandas på ett intressant sätt så länge man hänger med. Allt detta har jag hittills sett som positivt i böckerna.
Två soldater börjar dock så ryckigt i sitt språk att jag fullt ärligt måste erkänna att jag inte riktigt hänger med. Förvissad om att det kommer klarna längre fram fortsätter jag. Och klarnar gör det men det tar så lång tid att jag tidvis känner mig riktigt korkad.
Boken handlar om gängkriminalitet i Stockholm. En av ledarna sitter inne, den andre är på utsidan. Efter ordentliga förberedelser flyr han på insidan och jakten efter dem är i full gång.
Temat är mycket intressant, inte minst med tanke på de bekymmer vi har haft i Göteborg (Hisingen) med ungdomar som har haft som mål att sätta eld på sin omgivning. Tyvärr räcker inte detta för mig. Det som tidigare har känts positivt har ingen verkan på mig i Två soldater. Språket har jag nämnt, Ewert Grens karaktär känns lite uttjatad även om han faktiskt verkar vara på väg mot något annat. Spänningen är inte heller den tillräcklig vilket gör att endast temat inte orkar lyfta boken i sin helhet. Ganska tidigt börjar jag önska att den ska ta slut.
Som roman håller den inte den kvalité som jag hade hoppats men jag är säker på att detta är en av de där böckerna som kommer att hänga kvar länge i mitt medvetande. För den berör och får mig att fundera.
Det kanske är ett gott betyg i sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar