Morgon i Jenin handlar om en palestinsk familjs öden från 1940-talet och fram till 2000-talet.
Anledningen till att jag köpte boken på rean i våras var just för att jag kan för lite om konflikten i Palestina/Israel. Att det är en våldsspiral som har pågått i drygt 60 år och att konfliktens ursprung grundlades efter andra världskriget är jag väl förtrogen med, men sen då.....
Jag är nämligen en av de där som under alla år har hört talas om allt som händer "där nere" men som aldrig egentligen har orkat ta till mig av de hemska händelserna. För hemska är de och det är otroligt frustrerande att läsa om enskilda öden eftersom de verkligen berör. En bok driver, en bok engagerar och en bok lämnar en inte oberörd. Jag tror det är omöjligt att läsa Morgon i Jenin utan att fälla tårar. Anledningen till att de fälls i mitt fall är både på grund av den frustration över hur korkat världssamfundet var när de skapade detta jätteproblem samt äktheten i dessa människors öden.
Tänk att en dag bli bortförd från sitt hem. Ett hem som har varit familjens i generationer. Jag tror att det är en omöjlig tanke. Den är absurd för oss i vår trygga tillvaro. Samtidigt är den en verklighet för så många andra. Lillebror ligger ner, lillebror blir sparkad på och ingen, ingen vill vare sig se eller hjälpa till.
Hur är det möjligt? Varför har det tillåtits?
Orättvisor är svåra att begripa sig på, lika svåra som orsakerna till varför vi väljer att engagera oss vissa saker och inte åt andra. Vi i de industrialiserade länderna äter oss till döds samtidigt som våra medmänniskor i fattigare länder svälter. Vi i väst säljer vapen för att andra ska kunna ta död på varandra. Varför då? För att kunna ha en dator till i familjen.
Det senaste är att vi inte vill ha trängselskatt i Göteborg. Det kortsiktiga i vår plånbok är viktigare än våra barns framtid.
Dalai lama senast och nu Morgon i Jenin får mig att tänka men inte förstår jag mer för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar