2014 läste jag "Harrys sång", den första delen i det som senare kom att bli Cliftonkrönikan. Jag tyckte att den var fantastiskt bra och såg hela tiden fram emot nästa bok i serien. Men tyvärr tappade serien i kvalité och förra boken, bok nummer sex i ordningen, "I nödens stund", tyckte jag var direkt dålig och jag satte mer eller mindre punkt för bokserien för min del.
Detta var två år sedan och när jag nu fick se att det kommit en sjunde och sista bok tänkte jag att herr Archer var värd en chans till. Han har ju genom åren blivit en av mina favoriter.
Detta beslut ångrar jag inte. Boken är absolut inget mästerverk men den är bra och har ett väldigt vackert slut som får mig att vilja läsa de första böckerna igen. En del av mig önskar att karaktärerna hade varit färskare i minnet under läsningen men känslan att få ta del av gamla kompisars öden kom tids nog ändå.
Skriver inte något om handlingen i boken eftersom den inte känns så viktig men lite förvånande tycker jag att det är att huvudpersonernas berättelser är så isolerade ifrån varandra i boken. Som om det är parallella handlingar i en och samma bok.
Brutalt slarvig översättare för övrigt. Få gånger som jag har läst en bok med så många felaktigheter i form av ord som saknas eller kommer dubbelt efter varandra. Stör inte speciellt mycket men hade jag varit författaren hade jag blivit rejält irriterad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar