- Daniel, du är lik David Goggins.
- Vem?
Ett flertal olika elever påtalade för ett tag sedan att jag både till utseende och sätt var lik denne Goggins och eftersom jag inte hade den blekaste aning om vem han var visste jag inte ifall det var något positivt eller negativt.
När jag fick förklarat för mig vem det var blev jag intresserad men inte i den mening att jag själv tänkte kolla upp det närmare. När jag sen blev upplyst om att det fanns en bok hamnade det givetvis i ett annat läge.
David Goggins hade en tuff uppväxt med en psykopat till pappa. Han och hans mamma flydde från pappan men ungdomsåren var ändå tuffa med många misslyckanden. Han ansöker till SEAL och den stora delen av boken handlar om just tiden i det militära, ultralöpning och hans försök att slå ett rekord i antal pull ups på ett dygn.
Hans person och livsöde är mycket fascinerande och intressant och budskapet är tydligt. Livet är en kamp och ingenting är gratis. Man måste kämpa och vi har alla en mental styrka som tillåter oss att göra otroligt mycket mer än vad vi tror. Dagens bekväma samhälle är ett krokben för oss och något vi måste förhålla oss till och besegra för att nå utveckling och därmed må bra.
Jag tycker boken är bra och jag gillar budskapet som jag verkligen skriver under på men det finns ett problem med boken som stör mig och som till viss del riskerar att undergräva den.
Boken är amerikanskt svulstig och överdriven. David är bevisligen unik som person och med ett pannben som få rår på men i hans ambition att hamra in sitt budskap upplever jag att han överdriver kraftig vilket han inte hade behövt. Det han gjort är nog så imponerande ändå.
Det jag kritiserar är alltså hur saker och ting har gått till. Visst kan du fullfölja ett ultralopp med alla dess plågor men att hävda att man springer omkring med stressfrakturer som om det vore skavsår blir löjeväckande för den insatte. Framförallt då han menar att han bara en vecka efter avslutat lopp, där han fått en eller flera stressfrakturer, trycker på med 14, 16 och 18 milaveckor för att förbereda sig för nästa lopp. Det är bara att tejpa upp foten lite...
Njae. Jag tror inte det. Och eftersom detta inte är rimligt undrar jag under läsningens gång hur mycket av det andra som mer eller mindre inte stämmer.
Det är ena problemet med boken. Det andra problemet är den här boken (och han som person i sociala medier mm) naturligtvis ger läsaren massor med energi och inspiration men att det riskerar att ge en felaktig bild. Det är skillnad på att ha ont och att ha ont. Många gånger är det bara att köra på men i andra fall ska man vara försiktig. Exempelvis har min son varit borta ifrån sin fotboll i närmare ett år pga en stressfraktur. Det är inget att leka med. Och när en elev glad i hågen kom fram till mig för ett tag sedan och stolt som en tupp berättade att han sprungit 12 km i helgen samtidigt som han i nästa andetag fick ur sig att hans tidigare rekord var 5 km tack vare Goggins....
Inspiration är bra men vilja besegrar inte allt och är man inte smart riskerar det att gå illa. Som löpare ska du skynda långsamt. Som person ska du våga pressa dig men viljan står inte över vad som är fysiskt lämpligt.
Jag är smickrad över att mina elever ser liknelsen mellan mig och Goggins men han är i en helt annan liga än vad jag är.
Boken är klart läsvärt och inspirerar även mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar