Ett misslyckat bankrån leder till att rånaren flyr in i en lägenhet där det pågår en visning med helt vanliga komplexa människor.
Ångest. Jag kan inte påstå att jag har ångest inför att läsa en bok av Fredrik Backman men där finns alltid en l i t e n oro. Tänk om bubblan spricker? Tänk om den inte är lika bra som de andra?
Hoppas, hoppas.
Stilen är den förväntade. Massor med värme och kärlek. Massor med allvarligheter inbakat. Tragikomiskt. Verkligt och äkta men ändå härligt tillspetsat. Jag småler till en början mest hela tiden men känner ändå att det är som om Backmans ambition att vara rolig hela tiden hamnar i någon sorts inflation. Som om boken saknar en normalitet som behövs för att man ska reagera på det roliga. Halvvägs in boken är det inte småroligt längre. Istället gapskrattar jag hämningslöst.
På något sätt har Backman byggt upp en historia som har legat och pyrt och som efter hand blir så himla bra. Han lyckas igen.
Alla dessa komplexa normala, och onormala karaktärer i boken är befriande härliga och märkliga i all sin ångest. Det går både att skratta igenkännande och nästan längtande. Längtande när någon av karaktärerna säger något som jag själv så ofta skulle vilja men som aldrig kommer ut ur munnen på mig för att jag helt enkelt inte kan med. Och det är väl det som är bokens största behållning. Människorna i boken saknar det sociala filtret. Underbart!
Det finns gott i oss alla tack vare alla våra brister.
Han är så bra! :)
SvaraRadera