Ju mer jag tänker tillbaka på Gustavs grabb desto bättre blir den. Leif G W Persson skriver mycket trivsamt och lättläst om sin uppväxt och klassresa. Mycket av det han berättar hade förmodligen blivit ännu roligare att läsa om jag själv hade haft åldern inne och upplevt samma tid. Istället blir det genuint intressant. Dessutom gillar jag humorn i boken. Den är lite torr och inte helt självklar men mycket underhållande när jag väl fattar vinken.
En bit in i boken hettar det dessutom till vilket är roligt eftersom boken då får ytterligare en dimension. Det är när han berör sin del i Geijeraffären på 70-talet. Dels ger han en annan bild av Palme än vad jag tidigare haft och dels är det på något sätt skönt att få ta del av hur hårt Geijeraffären drabbar Persson. Inte att jag njuter av hans olycka men det känns viktigt att män med hög machofaktor (via media givetvis) vågar visa sin sårbarhet. Det känns inte självklart i dagens "sociala mask" samhälle.
Boken har i mina ögon två syften. Dels är det som Persson själv skriver en slags biografi om hans egna klassresa. Men jag ser även ett annat syfte, ett vackert sådant som berör mig oerhört mycket. Jag ser boken som en hyllning till Leif G W Perssons far.
Detta är något som verkligen känns i magen på mig. För jag känner att jag vet alldeles för lite om min egen far. Han om någon har gjort en otrolig resa (där givetvis även min mor är inblandad). Det finns så många luckor i den resan som måste fyllas igen och det är inte svårare än att få tummen ur och korsförhöra honom. Men det ska göras också.... Samtidigt har jag själv två grabbar och min högsta önskan är givetvis att de kommer att tycka att de har världens bästa pappa. Kan det finnas något viktigare än det?
Slutligen är uppläsaren Peter Andersson fantastisk bra. En bättre uppläsare för Gustavs grabb kan jag inte tänka mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar