Äventyret Partille - Karlsborg

Äntligen i mål!

Glädjen och romantiken i att planera ett sådant här äventyr är stor. Att ha ett större syfte med det (insamlingen till EB) är också stort men att genomföra det i praktiken är oerhört tufft och jag kände mig inte det minsta stor. Det har verkligen varit en kamp mot både kropp och huvud och det är bra märkligt hur gott det är att både se fram emot den kampen samt att se tillbaka på den men hur icke önskvärd den är när man är mitt i. Och det är väl detta som är tjusningen med ultralöpning. Perspektiven och reflektionerna. Det finns ju inget bättre än att vila när man är riktigt, riktigt trött. Det fantastiska i att kunna fortsätta trots att varken ben eller huvud ville en halvtimma tidigare. Jag säger ofta att löpningen lär mig att hantera livet. Det är upp och ner och måste vara så och hur stort fokus vi lägger på våra känslor och upplevelser är helt upp till oss själva. Det är bara en känsla och allt som oftast är den tillfällig. Är det en positiv eller negativ känsla? Hur mycket näring ska vi ge den? Det var inte en gång jag tvivlade på mig själv under den här löpning. Jag både led och njöt.

Vi har ett fantastisk vackert och gult land. Kor och maskrosfält kommer för alltid finnas kvar i minnet. Tyvärr också alla långa asfalterade raksträckor. Och apropå asfalt anser jag mig numera vara expert på både asfalt och väggrenar. Vad som är löpbart och inte och hur vägars olika dosering påverkar steget. Jag har träffat mängder med underbara människor och jag har tagit ett kliv i min personliga utveckling i att våga fråga och be om hjälp. Våga vara till "besvär". Folk är så oerhört villiga att hjälpa till och givetvis mår vi alla bra av att både ge och ta hjälp. Många gånger har det jag bett om inte varit någon stor sak för andra men däremot varit av oerhört stor betydelse för mig. Bara en sådan sak som att vid en paus i Beateberg hemma hos en främmande person våga fråga om det är ok att jag lägger upp mina ben på bordet var svårt men naturligtvis inget han hade emot. Behovet var stort och det var nära att jag lät bli att fråga eftersom det så starkt sitter i ryggmärgen på mig att man inte gör så inför andra. Jag måste också nämna den fantastiska hänsyn och respekt som visades mig i trafiken. Så gott som alla svängde undan i möjligaste mån för att inte passera för nära. Ibland saktades det ner och vid några tillfällen när de själva fick möte stannade de i princip för att göra situationen så dräglig som möjligt för mig. Dag 2 när jag var som tröttast var jag vid ett antal tillfällen rörd till tårar över hänsynen som visades mig. 

Dag 1 Partille - Alingsås 56,7 km

Snabbt hem ifrån jobbet och så iväg. Jag hade tyvärr lite tidspress eftersom jag ville avverka sträckan ganska fort. Min plan var att ta tåget hem från Alingsås för att sova hemma och för att morgonen därpå bli skjutsad av min far tillbaka till Alingsås för att kunna fortsätta. Därför ville jag inte komma fram för sent med risk för att jag därmed skulle komma sent i säng och då också riskera att starta senare än nödvändigt från Alingsås dagen därpå. Efter en halvtimmas löpning insåg jag att jag hade glömt att tejpa bröstvårtorna. Tur för mig att min ständiga support var hemma och kunde möta upp vid Jonsereds fabriker. I början hade jag även lite bråttom för att komma bort från alla bekanta stigar eftersom en stor del av löpupplevelsen är att springa på okänd mark. Gotaleden är fin till Lerum men därefter har jag inte mycket till övers för den. Det ska ju för tusan vara en vandringsled men förutom den första biten och en bit mellan Lerum och Floda längs med Säveån är det asfalt och åter asfalt. Den enda pausen jag tog var i Floda och blev lite kort för att jag kände mig frusen. Sista två timmarna var låren riktigt trötta men det kändes skönt att komma hem i tid. 

Dag 2 Alingsås - Falköping 78 km

Pappa skjutsade upp mig till Alingsås inför den sträckan jag på förhand trodde skulle bli tuffast. Mer eller mindre stora asfaltvägar hela vägen lockade inte men i min planering kunde jag inte se något annat alternativ. Benen var riktigt tunga från start och min förhoppning att det skulle ändras infriades inte.

Det kostar att springa på asfalt... Kände tidigt ett behov av att ta en paus men det blev först i Vårgårda efter drygt 2,5 timmas löpning. Återigen en frusen paus i det molniga, blåsiga vädret och benen fortsatte att begränsa mig. Jag gjorde ett stort misstag i Herrljunga där jag istället för att pausa vid en affär sprang vidare eftersom jag trodde att det skulle komma en annan affär lite längre fram. När väl Herrljunga "tog slut" fanns det inte på kartan att vända om så det var bara att fortsätta framåt. Här började tvivlen komma på allvar. Vad har jag gett mig in på? Det här kommer jag aldrig klara och så vidare. Först 4 timmar senare hittade jag en möjlighet att pausa och då hade jag mer eller mindre bestämt att jag antingen skulle få ta en buss till Falköping eller kanske lifta. Men då hände något. Pausen som jag tog i ett partytält hemma hos en vänlig man gjorde underverk. Solen hade börjat komma och jag slumrade lite i värmen. Det var svårt att resa på sig från det goa men när jag väl kom iväg kändes livet klart bättre. "Bara" 30 km kvar, sol och positivare tankar och ben. I Floby bara 40 minuter senare tog jag ännu en paus med lyxen kaffe och bulle och därefter var hela jag bra mycket lättare och piggare. En mildare form av eufori grep tag i mig när jag på riktigt insåg att jag skulle klara det och den återstående löpningen var tveklöst dagens bästa. Väl framme i Falköping och kurorten Mösseberg lyckades jag lite oblygt prata till mig en extra stor portion lammrostbiff med extra smör. Himmelskt gott!

Dag 3 Falköping - Varnhem 43,3 km

Hotellfrukost och Pilgrimsleden mot Varnhem. Humöret på topp! Både av maten och av miljöombytet. Nu skulle det bli natur och inte asfalt. Tyvärr blev det inte så gott som jag hade föreställt mig. Är inte van att ha frukost i magen inför en löpning och kände mig förhållandevis länge lite illamående. Dessutom vägrade benuslingarna att piggna till och en bit efter Gudhem (där jag för övrigt hade en underbar paus i solen) blev det återigen en massa asfalt. Naturum vid Hornborgarsjön blev räddningen. Där hade jag en helt sagolikt skön paus i solen med både bulle och kaffe och sen var jag som förbytt. Vilan hade gjort susen och leden svängde in i skogen där jag trivs som bäst.

Här hade jag veckans härligaste löpningen när jag studsade fram på stigen. Andra dagen i rad där löpningen kändes som bäst mot slutet. Träffade på en hel del folk på leden och pratade EB-loppet med dem. Fina möten med härliga människor som helt klart gav mig en massa energi. Framme vid Varnhem fick jag lite beslutsångest. Pizzerian var både lockande och nödvändig men övernattningen skulle vara 4 km bort på Valles camping och jag ville inte gärna springa dit med en hel pizza i magen. Problemet var att jag visste att campingen var lite avsides och att det knappast skulle finnas något att köpa där. Jag valde till slut ändå campingen och det visade sig bli ett bra beslut med tanke på hur otroligt väl jag blev bemött. "Det är bara att låna bilen". Underbara människor!

Dag 4 Varnhem - Mariestad 47,5 km

Asfaltlöpning hela dagen lång men den första biten kändes ändå bra tack vare någon form av beläggningsarbete. Underlaget var lite "grusigt" och därmed goare att springa på. Överhuvudtaget kändes benen bra under hela dagen och det var garanterat delvis för att pauserna kom med bättre mellanrum. Återigen fick jag ett fint möte med härliga människor. Tack ICA Timmersdala som utan problem kunde ordna med "personalkaffe" till mig när inget annat kaffe fanns att få. Den här dagen fick jag också tips om att ta en omväg för att minimera löpningen på den stora och högt trafikerade väg 26 mot Mariestad. Var lite motigt att ta det beslutet i ösregnet eftersom jag började få skavsår omkring klockspelet men ändå rätt beslut. Skavsåren blev långsamt värre och jag blev tvungen att ta till min sedan tidigare patenterade lösning där kalsongerna fick agera PH istället....:) Gott för det befintliga skavet men något som ledde till andra skav längs med insida lår istället. Att springa med skav är inte trevligt men fungerar om det inte blir allt för hemskt naturligtvis. En oro smög sig dock på eftersom jag hade två dagars löpning kvar. Hur illa skulle det bli och kännas kommande dagar? Sista biten mot Mariestad blev märkbart tyngre, mycket på grund av de ändlösa raksträckorna.

Det blev en välbehövlig paus inne på McDonalds där jag fick möjlighet att byta om och torka till. Hängde upp allt blött där det lämpade sig och när jag sedan stod i kassan för en kopp kaffe och tittade tillbaka på mitt läger var det inte svårt att le. Det såg för djävligt ut. Tur att restaurangägaren inte var på plats. I Mariestads centrum blev det ytterligare en liten paus för att prata med journalisten Alf Ehn. Kändes extremt märkligt för övrigt att komma springandes mot en kamera med ett jätteobjektiv. När jag äntligen kom fram till Jimmie med familj vankades det grillat. 

Underbart gott och oerhört trevligt att vara bland vänner och få obegränsat med hudkräm till mina vid det här laget saftiga skavsår.

Dag 5 Sjötorp - Forsvik 67,8 km

Min ursprungliga plan var att springa från Mariestad upp till Sjötorp där Göta kanal börjar och så vidare mot Vassbacken och Tåtorp för att övernatta där. Men efter att ha sett över möjliga löpvägar ändrade jag mig. Jimmie erbjöd att köra upp mig till Sjötorp vilket innebar att jag slapp asfalt och högt trafikerade vägar. Hann tänka att jag då inte kommer att komma upp i 300 km totalt men samtidigt var jag så less på asfalt att lockelsen blev för stor. Det började lite mulet vilket också gjorde att min första paus blev lite frusen. Snabbt vidare mot Töreboda där jag hade sett fram emot en burgare på Mandys diner. Tyvärr var jag där för tidigt så det fick bli ett café istället (Tog en nostalgisk rödbets- och köttbullebaguette som jag nog inte har ätit sedan universitetstiden). Vädret blev bättre och resten av dagen blev riktigt vacker med mycket sol. 

Fantastiskt fin löpning längs med kanalen. När jag väl var framme vid Vassbacken vid lunchtid fanns inte en tanke på att stanna kvar där för att övernatta. Vad skulle jag göra där resten av dagen? Letade andra möjligheter och hittade att Forsviks vandrarhem hade öppet och möjlighet att ta emot mig. Det skulle bli en omväg men jag hade inte så mycket annat att välja på. Turen från Vassbacken mot Forsvik var till en början trevlig men blev så sakteliga riktigt, riktigt jobbig. Jag hittade ingenstans att fylla på vatten och vila och kunde inte göra annat än att mala på. Grusväg övergick till asfalt med ändlösa raksträckor och många gånger började jag gå trots att jag inte hade bestämt det själv. I Beateberg fick jag äntligen min paus och blev kungligt mottagen av en man jag tyvärr inte minns namnet på. Jag bad om vatten och tid att vila men fick även kaffe, bulle och kaka på hans altan med sol och sjöutsikt. Himmelskt! Jag fick dessutom tips om ett annat vägval som gav mig några kilometer grusväg istället för asfalt vilket var välkommet. Snart var jag dock riktigt trött och tung igen och hade stort behov av både mat/energi som jag var tom på och vatten som jag inte hade så mycket kvar av. Dessutom började skavsåren som hade hållit sig i schack under dagen bli rejält mycket värre. Siktade in mig på Rosendala och såg fram emot en riktig måltid förutom vatten och vila. Men huvudet var nog bra dimmigt för inte sjutton var Rosendala något samhälle. Där fanns just inget mer än en skylt. Det blev en rejäl mental smocka och jag hade inget annat val än att fortsätta mot Forsvik som låg ytterligare 8 väldigt långa kilometer bort. När jag väl kom fram till Forsvik var jag så inställd på mat att jag sprang förbi vandrarhemmet för att komma till en pizzeria eller annan restaurang. Stängt! Jennica på vandrarhemmet visade underbart stor medmänsklighet och försåg mig med både ägg och yoghurt vilket var mer än nödvändigt. För övrigt var vandrarhemmet väldigt fint och mysigt. Rekommenderas!

Dag 6 Forsvik - Karlsborg 10,3 km

Vaknade mitt i natten och kunde inte somna om. Hade kanske bråttom iväg? Skulle ju komma fram bra mycket tidigare än beräknat eftersom näst sista dagen blev så mycket längre än tänkt. Hemlängtan. Lyssnade på podd ett tag innan jag lyckades stänga ögonen igen. Att springa så här långt för att sedan avsluta med bara 10 kilometer var underbart. Målet så nära och glädjen så stor. När skyltarna med "Karlsborg" kom varken kunde eller ville jag hålla tillbaka tårarna. Jag klarade det! Nu ska jag snart få vila och åka hem. Hade ett litet möte med journalisten Jesper Sydhagen när jag kom fram och hann precis svänga in på ICA för att köpa rysk yoghurt och hallon innan bussen skulle gå. Hittade ingen sked så det fick bli att äta med fingrarna vilket blir ett litet roligt minne.

Min löpning till Karlsborg tog ungefär 36 timmar. Buss och tågresan hem till Partille tog ungefär 2,5 timmar. När jag satt på tåget kunde jag inte annat än att reflektera över hur fort det gick och hur fantastiska många saker är som vi idag ser som självklara. 

Pauserna

De första dagarna tvivlade jag en hel del på mig själv. Jag kände verkligen att jag inte var stark nog att genomföra detta på ett bra sätt. Benen blev oerhört tunga och på vissa rakor blev det någon form av motorstopp där de helt enkelt vägrade springa mer. Promenaderna som följde var som balsam men inget jag kunde ägna mig åt allt för länge eftersom jag inte kunde ta för lång tid på mig. Ansträngningen som krävs att i det tillståndet börja springa igen går inte att förklara på ett vettigt sätt. Det är svårt...

Pauserna var nyckeln. Om jag fick till dem med bra mellanrum gick det fint. För efter varje paus mådde både jag och mina ben klart bättre. Att få befria fötterna från skor och strumpor, byta om till torra kläder och få lägga sig och/eller sätta sig ner med benen i högläge. Fylla på med energi, vatten, salt och i bästa fall med kaffe och en värmande sol är helt enkelt gudomligt. Så skönt att det ofta är svårt att bryta förtrollningen för att fortsätta. Problemet under den här löpningen var tyvärr alldeles för ofta att jag inte kunde ta de där pauserna när jag själv ville. Pausen måste helt enkelt ha tillgång till i alla fall vatten. Därför tvingades jag ibland fortsätta både en och två timmar efter att pausbehovet hade dykt upp och det var det som var den här löpningens tyngsta del. Dessutom var jag hela tiden var tvungen att ransonera vattnet eftersom jag inte helt säkert visste när jag skulle kunna fylla på. Detta gjorde att jag allt som oftast drack för lite under själva löpningen. 

Pilgrimsvandraren

I och med att en del av sträckan bestod av Pilgrimsleden där jag passerade både Gudhems- och Varnhems kloster var det inte svårt att hamna i både historiska och religiösa funderingar. Här kommer jag, botgöraren med mitt tunga bagage som i min rörelse och trötthet "tvingas" fundera på vem jag är och vem jag vill vara. Sona mina brister, förlåta dem och gå vidare. Oavsett tro måste jag säga att våra föregångare hade koll på mycket. Det finns en poäng med gå långt för att få bot. 

Gudhems kloster

Framöver

Inför nästa äventyrslöpningen står jag fast vid att fyra till fem mil per dag är en bra längd för mig. Asfaltslöpningen kunde vara vacker, framförallt på de mindre vägarna men den är onekligen stygg mot benen. Att springa med rygga tycker jag fungerar bra även om tyngden givetvis är ett ovälkommet ok. Och så det där med pauserna. De måste planeras bättre.

EB 

Totalt blev det tre tidningsartiklar, mängder med uppmärksamhet på sociala medier och många fina möten samt omkring 12 000 kr till forskningen. Vackert!

Det här äventyret kommer jag givetvis alltid att bära med mig. Vid planeringsstadiet såg jag alla möjligheter och minimerade medvetet mentalt alla eventuella utmaningar. Får ju inte göra berget för stort. I efterhand kan jag inte annat än att förundras och nästan förvånas över att det gick vägen. Jag är på alla sätt oerhört stolt och nöjd. 

Totalt blev det 303,6 km på sex dagar. 

Traktorlöpning

Ibland händer det. 

Långpass på gång och benen, av förklarliga skäl, långt ifrån pigga. Det finns ingen ambition att hålla någon egentlig fart och tur är väl det eftersom det ändå inte hade gått. 

Diselmotorn är igång och det puttras på. Det går varken att springa fortare eller långsammare men ändå känns det gott. Ingen backe är för jobbig, inget underlag för tekniskt. De trötta benen har sina begränsningar men samtidigt finns inget som skulle få dem att sluta. "Mjölksyran" som jag förväntar mig kommer inte. Nio gånger av tio gör den det i det här tillståndet men inte "idag". 

Traktorn tuffar på och det känns som om den skulle kunna rulla på i alla oändlighet. 

Definitivt inget himmelrike eller "runners high" och kanske bara ett tillstånd som uppskattas av ultralöparen. Oavsett gillar jag att känna mig som en traktor ibland.

Inför äventyret Partille - Karlsborg

Härligt! Nu är det bara en månad kvar till nästa Äventyrslöpning. Efter förra vårens löpning, mellan Partille och Gällstad, började jag direkt spåna på hur nästa löpning skulle se ut. Två tankar dök upp med en gång. Först och främst så kände jag att jag ville utöka antalet dagar från tre till fler, kanske en vecka. Nästa tanke var att försöka hålla dagsdosen på cirka fem mil eftersom det blev väl tufft med åtta mil dag ett senast. 

Mer om Partille- Gällstadlöpningen här:

http://bockermm.blogspot.com/2020/04/tredagarslopning-partille-gallstad.html

Frågan var vart jag skulle ta vägen och det fick jag svar på när vi med familjen i somras campade i Töreboda vid Göta kanal. De dagarna vi bodde där blev det en del "kanallöpning" och det gav mersmak. Om jag dessutom då kunde kombinera kanallöpningen med ett besök hos gode vännen Jimmie i Mariestad... Efter en del trixande och planerande (för övrigt alltid lika roligt) har boende och löpvägar fallit på plats och löpningen ser ut att bli såhär:

Dag 1 torsdag 20/5

Partille-Alingsås ca 55 km.

Löpning: Gotaleden.

Tåg hem från Alingsås.

Övernattning: Hemma.

Dag 2 fredag 21/5

Alingsås- Falköping ca 75 km.

Löpning: Asfalt. Det blir väl långt i kilometer men kommer inte ta lika lång tid som motsvarande sträcka i skogen.

Övernattning: Kurorten Mosseberg.

Dag 3 lördag 22/5

Falköping - Varnhem ca 45 km.

Löpning: Pilgrimsleden.

Övernattning: Valle camping.

Dag 4 söndag 23/5

Varnhem - Mariestad ca 45 km.

Löpning: Asfalt.

Övernattning: Jimmie.

Dag 5 måndag 24/5

Mariestad - Sjötorp - Töreboda/Jonsboda/Vassbacken/Tåtorp 40-50 km.

Löpning - Göta kanal.

Övernattning: Någon av campingarna.

Dag 6 tisdag 25/5

Töreboda/Jonsboda/Vassbacken/Tåtorp - Karlsborg 45-55 km.

Löpning - Asfalt.

Hemfärd med buss och tåg.

Enligt planen kommer det tyvärr att bli en hel del asfalt vilket jag inte kunde göra så mycket åt. Jag springer med rygga och kan inte göra annat än att anpassa mig till var jag kan bo på vägen. Förhoppningsvis kommer jag på vägen hitta alternativa lösningar.

Jag ser verkligen fram emot löpningen och nu när de flesta pusselbitarna har hamnat på plats känner jag mig riktigt otålig. Hälen som jag under en längre tid haft bekymmer med blir långsamt bättre och oroar inte. Det ska bli så härligt med lugn rörelse, ensamhet och nya miljöer. Jag kommer att springa men även gå. Tanken är verkligen att njuta.

Springer för EB

Förutom att löpningen är till för mitt egna välmående kommer jag även att ha ett annat syfte. Jag hoppas att löpningen ska kunna ge EB-loppet en viss publicitet och mer pengar att skänka till forskning. Jag kommer själv att skänka 10 kr för varje kilometer under den här turen till "EB-loppet" och hoppas att fler kan tänka sig att göra "gemensam sak".

Gör som jag. Spring eller gå mellan torsdag 20/5 och tisdag 25/5 och skänk en peng för varje kilometer du gör. Det vore fantastiskt om min löpning kunde få ett större syfte. Jag hoppas verkligen att folk nappar.

"Lev för fan"

2018 genomförde Camilla Johansson Kalmar Ironman. Detta trots att hon hade en obotlig cancer. Hennes tanke och motto var "Lev för fan". 

Jag lyssnade på henne i en podd (Coltings nakna sanning avsnitt 219) det året och blev väldigt tagen av hennes berättelse och sätt att tänka. I december 2019 gick hon bort.

2019 gjorde jag själv Kalmar Ironman och under löpningen (fyra varv) sprang jag förbi en kvinna som hade en tröja med texten "Lev för fan" på ryggen. Jag var trött och uppenbarligen fungerade inte synapserna så fort för det tog ett tag innan jag hann reflektera över vad det var jag hade sett. Var det möjligen Camilla? Tanken att stanna slog mig. Ville säga några ord men det blev tyvärr inte så. Det var ju tävling... 

Om det var Camilla eller inte kommer jag aldrig att få veta men de senaste veckorna har jag vid ett antal tillfällen kommit att tänka på henne och hennes öde. Hur hon trots obotlig cancer och ett tidvis psykiskt och fysiskt hemskt lidande ändå vägrade ge upp. Hon ville leva och tänkte göra så i möjligaste mån den tid hon hade kvar. 

Anledning till att jag på senare tid har tänkt på henne är Corona pandemin och hur mångas oro och rädsla fullständigt tar över. 

Jag gör mängder med medvetna val för att må så bra som möjligt. Både för stunden och framtiden. Likväl finns inga garantier. Jag kan bli överkörd imorgon eller råka ut för något annat hemskt dagen därpå. Men hur stor är risken? Och om jag nu ska utgå ifrån risker så måste jag väl flytta hemifrån. För visst är det hemma de flesta olyckor sker....? Frågan är vart jag flyttar då?

Var försiktig, smart och ansvarsfull men det är fullständigt orimligt att bygga upp en oro och rädsla som får oss att sluta leva. Det blir som att sätta sig själv i ett mentalt fängelse som du med lite mer oro och rädsla gör mer och mer rymningssäkert.

Nej. "Lev för fan".

Känner mig som en löpare igen

Icebug Xperience Bohuslän 2018

Äntligen på banan igen efter ett annorlunda halvår.

Förra året sprang jag väldigt mycket första halvan och betydligt mindre andra halvan. Orsaken till att andra halvan blev mindre var en krånglande häl. Jag kunde springa utan bekymmer men den gjorde sig påmind mellan löpningarna. 

Min plan blev att löpa mindre och ägna mig mer åt alternativa rörelser såsom cykling. Trots detta kände jag i höstas av hälen under en löprunda och då pallrade jag mig till Elitrehab för att kolla upp vad det kunde vara. Det visade sig att det var en inflammation (som hade sin grund flera år bakåt i tiden) och en slemsäck som ogärna ville utsättas för tryck. 

Började reflektera över vilka av mina löparskor som ledde till mer eller mindre ont och hittade ett mönster. Detta tillsammans med några övningar gjorde att jag omgående kände skillnad. Jag behövde som väl var inte avstå från löpningen men fick se till att begränsa mig både i längd och antal löpningar. 

Så småningom utmanade jag allt mer och ökade löpningen och till min glädje ledde det inte till några bakslag. Det blev dock tydligt att löparkroppen hade stöpts om något. Kändes ofta tungt och trögt och puls och andning var inte riktigt med mig. Sakta har det dock känts bättre och nu leker löparlivet igen. Jag ligger på en mängd jag trivs med vilket innebär löpning i princip varje dag och löparkroppen är i fas igen. 

Härligt att känna sig som en löpare igen och jag har lite tankar om varför det senaste året blev som det blev och vad det är som har skickat tillbaka mig till rätt läge igen. 

Innan jag kom i kontakt med Walk- och Runfeeling sprang jag smart i den mån att jag verkligen lyssnade på min kropp men det fanns en hel del i min löpteknik som kunde bli bättre. Detta visste jag inte då men helt klart var det så att min teknik påverkade min häl (egentligen båda hälarna) framförallt 2016 inför Ultravasan. Den hälseneinflammationen jag drog på mig då har aldrig lämnat mig helt även om den hållits i schack. Även om jag förbättrat min löpteknik de senaste 1,5 åren har roten till problemet suttit så djupt att det tids nog helt enkelt nådde en gräns. 

Hälen har nu långsamt blivit bättre och det tror jag är tack vare följande:

- Rätt sorts skor som inte utsatt hälen för mer tryck än nödvändigt.

- Övningarna från Elitrehab (olika former av tåhävningar). 

- Löptekniken jag fått med mig från Runfeeling.

- Runfeelingövningarna. Löpteknik i all ära men om det redan finns obalanser och skevheter leder det ändå till påfrestningar. Jag har varit väldigt noga med att göra mina Runfeelingövningar vars syfte är just att "rätta till och justera" obalanser i kroppen. Jag är inte framme än men på väg åt rätt håll.

- Promenader. Den senaste tiden har jag lagt en del tid på att promenera mera. Lugn och avslappnad gång som helt klart hjälper med att få till ett gott flöde och "skölja rent" i hela kroppen. 

Nu ser jag med glädje och förväntan fram emot mitt kommande löparäventyr i maj som jag har haft i åtanke i snart ett år men som jag har varit osäker på om jag verkligen ska genomföra.

Mot Karlsborg!

Gunnar Olsson

Gunnar Olsson har avlidit efter en tids sjukdom. Han blev tyvärr bara 74 år. Jag hade kunnat satsa pengar på att han skulle ha blivit en bit över 100, men det finns aldrig några garantier. 

När min bror och jag kom till Solvikingarnas klubbstuga en höstdag 2014 möttes vi av en äldre herre som genast önskade oss välkomna. Andra gången vi kom dit hälsade han på oss med våra namn. Vi höll båda på att ramla baklänges. 

Med en enorm energi, humor och skarpsinnighet satte han tonen för umgänget vid klubbstugan. Mängden ordvitsar och göteborgsskämt från hans sida är oräkneliga. Inte sällan var han tvungen att förklara dem för mig eftersom jag till en början helt enkelt inte hade hängt med i svängarna. Han var visst en hejare på korsord också vilket inte känns som någon överraskning direkt.

Alltid glad, positiv och trevlig. Alltid välkomnande och omhändertagande.

Med cykeln tog han sig överallt och kändes gränslös i sin fysiska förmåga. Göteborgsvarvet på under två timmar vid 70-års åldern är inte dåligt. Inte heller det faktum att han vid ett flertal gånger hängde med oss i trailgruppen blad rötter och stenar. Men det var kanske inte var så märkvärdigt för just Gunnar som något år tidigare hade klått min gode vän Jesper på Borås ultra maraton 45 km. De hade sprungit tillsammans en bit och givetvis hade inte Gunnar lämnat Jesper oberörd. 

För två och ett halvt år sedan bad jag Gunnar om en tjänst. I mitt jobb som idrottslärare ville jag att mina elever skulle få ett annat perspektiv på hälsa. Jag frågade om Gunnar kunde tänka sig att berätta om sig själv och svara på lite frågor. Givetvis ställde han upp och givetvis gjorde han intryck. Inte minst genom att klå dem alla på "plankan".

Jag kände inte Gunnar på djupet men den Gunnar jag kände var en fantastisk förebild. Massor med energi i kropp och huvud och för mig kommer han alltid finnas med som ett föredöme och målbild. Jag vet att jag kommer att vårda minnet av honom och på så sätt tänker jag att han lever vidare och därmed ger mig ständiga påminnelser om hur jag vill vara när jag närmar mig 70 år.

Träningssammanställning 2020

2020 har på många sätt varit ett väldigt märkligt år och det är alltid intressant med en liten sammanställning. Ingen paddling eller simning i år. Synd med paddlingen som jag på grund av pandemin inte har kunnat utföra. Simningen däremot sörjer jag inte alls. 

Jag hade inga tävlingsplaner det här året vilket så här i efterhand var väl timat. Den stora händelsen och upplevelsen blev istället min tredagarstur mellan Partille och Gällstad. Mer om den här:

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2020/04/tredagarslopning-partille-gallstad.html

I och med Gällstadlöpningen som var i april slog jag veckorekord i löpning, 201,1 km. Detta sådde ett frö och ledde till att jag under tre månader (april-juni) sprang 1483,8 km. Juni blev därmed en rekordmånad med sina 542,4 km vilket innebar ett snitt på 18 km per dag, vilket ju är jättemycket!

När jag nu tittar tillbaka känns detta helgalet. Fantastiskt vad kropp och psyke kan klara av. 

Och apropå kropp. När jag tränade inför Ultravasan 2016 fick jag bekymmer med mina hälsenor. Sedan dess har de gjort sig påminda lite till och från men ändå hållits i schack. Efter sommaren kände jag att det kanske är läge att göra något för att bli bättre i hälsenorna. Beslut taget och därför en klar minskning av löpningen och istället mycket transportcykling resten av året. Hälarna har blivit bättre men tar lång tid att läka och jag ser fram emot att nu långsamt öka löpningen under 2021.

Ett 2021 som jag tänker mig framförallt kommer att innehålla löpning, cykling, rullskidåkning och kanske swimrun. 

Vad gäller tävlingar under kommande år är det ingen människa som vet hur det kommer att bli med det. För egen del gör det inte så mycket eftersom jag fortfarande inte känner något större tävlingsbehov. Däremot ser jag fram emot fler äventyr och jag har börjat planera en veckolöpning från Partille via Mariestad längs med Göta kanal till Karlsborg. Spännande att se hur det kommer att bli med det.

2020 i kilometer

Cykling: 3399,9
Löpning: 3358,2
Längdskidåkning: 96,5
Rullskidåkning: 437,1
Rollerblades: 22,3

Totalt: 7314

2019 i kilometer
Cykling: 3973,8
Löpning: 2911,6
Paddling: 11,1
Simning: 75,4
Längdskidåkning: 258,3
Rullskidåkning: 158,8
Rollerblades: 233,9

Totalt: 7622,9

2018 i kilometer
Cykling: 804,8
Löpning: 3898
Paddling: 42,1
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 105,4
Rullskidåkning: 410,2

Totalt: 5280,4

2017 i kilometer
Cykling: 2739,7
Löpning: 3151,5
Paddling: 28
Simning: 11,3
Längdskidåkning: 266,7
Rullskidåkning: 223

Totalt: 6420,2


2016 i kilometer
Cykling: 2130,8
Löpning: 2943,9
Paddling: 114,2
Simning: 26,4
Längdskidåkning: 306,7
Rullskidåkning: 710,1

Totalt: 6232,1


2015 i kilometer
Cykling: 1882,8
Löpning: 2635,3
Paddling: 125,5
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 14,4

Totalt: 4677,9


2014 i kilometer
Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7

Löparens guide till kallbadet

Minst ett dopp i veckan året runt...., och eftersom jag inte har någon bastu så blir det givetvis i samband med löpning. Det som till en början var förenat med en hel del ångest har nu blivit "vardag" och är mest förenat med njutning. Givetvis vill jag därför dela med mig av mina tips för hur man kan få till detta på bästa sätt. 

1. Avsluta löpningen med doppet. Givetvis skönt om du har nära hem efter doppet men det är faktiskt inte nödvändigt. Doppet är/känns så mycket kallare än vad det är på land så det är faktiskt inga bekymmer att springa efter doppet. Som längst har jag sprungit i ca 20 minuter efter ett dopp och det gick alldeles utmärkt trots minusgrader i luften.

2. Bygg inte upp ett spöke på förhand. Den mentala energin är viktig och om du bygger upp rädsla/ångest i förväg blir det jobbigare.

3. Ha rätt typ av skor och kläder på dig så att du enbart kan ta av dig på överkroppen innan du hoppar i. Är inte läge att krångla vare sig före eller efter med skor och kläder.... 

4. Spring hem i bar överkropp (är inte så kallt även om det kanske låter rubbat) alternativt ta på dig igen efter att ha sprungit dig torr. Att försöka ta på sig ett svettigt underställ på en blöt kropp kan bli onödigt svårt...

5. Ingen dubbelknut på skorna!!!! Om du har det när du springer (vilket jag har) är det oerhört viktigt att knyta upp innan du plumsar i. Detta eftersom händer och fingrar blir så enormt kalla och stela samtidigt som skosnörena riskerar att frysa och då är det ingen rolig utmaning man har när man kommer hem. Tro mig! Jag har testat och det går ju an när man kan få hjälp hemma men inte lika roligt om man är själv.

6. När du väl tagit av dig och är redo går du raka vägen i utan att passera hjärnkontoret/förnuftet.

7. Andas lugnt!! Ja, det är kanske varken det självklaraste eller lättaste men det är oerhört viktigt att försöka få till en lugn och djup andning när du hoppat i. Musklerna slappnar av bättre och du talar om för kroppen att det här inte är så farligt. Motsatsen, att hyperventilera försämrar upplevelsen markant. 

8. Handskar!? Det som är jobbigast för mig med de här kalldoppen är händerna. Är det tillräckligt kallt gör det ont. Jag har ett par neoprenhandskar som jag har på mig ibland och de hjälper till viss del även om det givetvis smyger sig in vatten i dem.

9. Doppa till en början inte huvudet. Jag har sällan sällskap när jag doppar mig och därför har jag haft en stor respekt för hela proceduren och det är först nu (har snart gjort ett helt år) som jag har börjat doppa huvudet. Inte läge att riskera panik i en situation utan assistans...

Så hopp i och njut.

Segern över cyklingen

Jag tycker verkligen inte om att cykla men på grund av vardagspusslet, en ömmande häl och frånvaron av snö, is och minusgrader den här hösten har det blivit mycket transportcykling till och från jobbet. 

Och jag som verkligen inte tycker om att cykla. Motståndet är stort:

- Höstmörkret.

- Vind och regn.

- Kalla fötter och fingrar.

- Idioter i trafiken, framförallt ifrån terroristorganisationen Västtrafik.

- Rödljus.

- Barn, barnvagnar, hundar med koppel och allmänt irrationella skärmtittare.

- Folk med luva och hörlurar.

- Dålig cykel. Allt ifrån växlar, bromsar och sittposition till tyngd, punktering, söndriga kedjor....

- Gupp, trottoarkanter mm.

- Cykelrengöring.

- Religiösa fanatiker utan vare sig reflexer eller belysning.

Det finns med all säkerhet fler saker men det finns ingen större anledning att fokusera mer på det förutom en sista sak. Som om inte motståndet vore nog jobbar min hustru på samma skola. 

Hon åker bil... 

Det skulle vara så lätt för mig att låta bli. Att låta allt negativt ta över och välja en bekvämare väg. Men jag fungerar inte riktigt så. Jag vet att jag kan styra om och tänka om och därför har jag gjort precis det. Istället för att låta allt det mörka ta över har jag fokuserat på att hitta bra saker med cykelpendlandet. All koncentration mot det bra och ett försök till total förträngning av det mörka. De bra sakerna är inte många men genom att fokusera på dem har jag till min glädje lyckats tänka bort min aversion gentemot cyklingen.

Rörelse/träning motiverar mig alltid.

- Frisk luft är jag i det närmaste beroende av likt vilken narkoman som helst. Det är få saker jag njuter lika mycket av som att få andas in frisk luft på morgonen eller efter en dags jobb inomhus.

- Poddlyssnandet.

- Den varma duschen.

Vi behöver inte vara våra tankar samtidigt som det ändå är så. Det viktiga är att de går att styra. Det negativa får precis så mycket utrymme som vi tillåter. Likaså gäller naturligtvis de positiva tankarna. Det kräver lite jobb men när man klarar av det är belöningen stor. 

Lov och semester i ett par veckor. Minimalt med cykling. Sen upp på hojen igen. Om vi inte välsignas med lite snö och is förstås :)

Jorden runt

26 december 2011 började jag mäta. Jag minns att mitt första mål var att en dag ta mig ner till Slovenien, cirka 1800 km. Det jag har mätt är träning. Det betyder att exempelvis familjetransporter med cykel inte har räknats. Åren har gått och kilometrarna har tickat på. Allt eftersom har jag blickat mot jordens omkrets på 40 000 km. Vad häftigt det vore att ta sig så långt!

Bedriften kan ju vara mer eller mindre imponerande. För en cyklist är det kanske inte så märkvärdigt och därför känns det extra roligt att det är med löpningen jag tagit mig längst. Och en dag vacker dag ska jag enbart ha sprungit varvet runt... 

Men tills dess får jag njuta av att jag hittills faktiskt har gjort det där varvet genom följande aktiviteter:

Löpning: 20 696  km

Cykling: 15 613  km

Rullskidåkning: 1 873 km

Längdskidåkning: 1 048 km

Kajakpaddling: 418 km

Rollerblades: 256 km

Simning: 194 km

Totalt: 40 098 km

Tidsspann: December 2011-12-26 - September 2020-09-10 = 8 år och 10 månader = 106 månader

Snitt: 40 098 km / 106 månader = 378,3 km/månad.

Km/år:

2011 - 9 km

2012 - 604 km

2013 - 1335 km

2014 - 3114 km

2015 - 4678 km

2016 - 6232 km

2017 - 6420 km

2018 - 5280 km

2019 - 7623 km

2020 - 4803 km (t o m 10/9)

Roligt, roligt med siffror och fascinerande kraft de har i att motivera.

Trailguiden

Hur får vi fler att upptäcka traillöpningens fantastiska värld?

Bild: Peter Wretmo

Lukten, luften och omgivningen. Underlaget och ljuden. Det jag ser och känner. 

Skogen!

Tiden är inte viktig. Ingen ser på. Här finns ingen prestige. Vill jag gå så gör jag det. Kilometertiden kan slänga sig i väggen eftersom den inte tar hänsyn till underlag och höjdmeter. Det går helt enkelt inte att springa speciellt snabbt (kilometertid) och då är det lättare att släppa det kravet på sig själv. Och om siffrorna nu är viktiga så går det alltid att kolla pulsen. För den kommer garanterat slå..... om du vill. 

Eller varför inte "kolla" benen, för de kommer helt säkert att kunna ropa högt. Rent träningsmässigt är traillöpningen outstanding. Allt det ger i styrka och kondition samtidigt som det är snällt mot kroppen. Men det är inte där mervärdet finns.

Inramningen gör löpningen till en inre resa. Inte tänka alls eller kanske ge sig själv just den möjligheten? Fundera och utvärdera eller bara vara här och nu. 

Vad är löpning för dig? Handlar det bara om prestation och träning? Vill du verkligen inte ha mer än så? Är det bara att kämpa eller finns det tid för njutning? Vilken nivå vill du att din löpning ska vara på? 

För egen del har jag blivit bortskämd. Varför tillbaka till asfalt, trafik och folk (som dessutom kanske bedömer mig). Där blir löpningen fattig i mina ögon. Som en vinkännare (antar jag...). Har du väl fått smak av det riktigt goda finns ingen större anledning att nöja sig med sämre. 

Bred stig - Skogens motorväg

Såsom Bohusleden eller Vildmarksleden. De kan vara mer eller mindre tekniska men breda. Givetvis behöver man lyfta på fötterna vilket bara är bra eftersom det är precis det ditt löpsteg behöver. Alltid väl skyltat och "risk" för att träffa på folk. Samtidigt trevligt eftersom de vi träffar delar samma härliga natur och till viss del upplevelse.

Skogsvägar

Ger mig alltid samma blandade känslor. Plötsligt är skogen inte lika nära och det känns som om farten dör. Det är inte långsammare men det känns långsammare. Huvudet behöver, på gott och ont, inte längre fundera så mycket på vara jag sätter fötterna. Är jag pigg blir det lite tråkigare. Är benen tröttare kan det vara riktigt skönt. Kan vara vettigt att ta skogsvägen i slutet av rundan eftersom risken för att snubbla med trötta ben då är mindre än på en stig.

Spenaten

Så härligt och så jobbigt. Att helt förbehållslöst ge sig ut i spenaten är något väldigt speciellt. Att ta den "väg" som uppkommer mellan träd, buskar och snår. Att tvingas lyfta rejält på fötterna och känna pulsen slå allt fortare och hårdare. Att efter ett tag med mjölksyra sprutande ur öronen inte orka mer. Att bara börja gå eftersom det helt enkelt inte går att springa mer. Härligt!!

Den mindre stigen

Fotarbetet och underlaget. Det går att springa fort och eftersom skogen är ännu närmare än vid den bredare stigen känns det också fort. Är det dessutom l i t e neråt är det tveklöst trail-delux.

Oro och skaderädsla

Oron för att springa i skogen är helt och hållet en spökkonstruktion från hjärnkontoret. Vad ska hända? De flesta av oss bor ju dessutom inte direkt i närheten av någon riktig skog med flera mil till civilisationen. I värsta fall får man väl ha med sig mobil, karta och kompass. Statistiskt sätt är det farligare att vara i bilen eller hemma..... Mycket farligare! Skadan kan alltid lura runt hörnet oavsett var vi springer. Anpassa farten och koncentrera dig på det du gör. Svårare än så är det inte. 

Fästingar

Slutligen det här med fästingar. Oro och rädsla är sällan bra. Det går att klä sig mer eller mindre vettigt och det går att vaccinera sig om man nu vill det. Oavsett får ju inte de där små rackarna hindra oss från den härliga skogen. För egen del har jag svårt att ta dem på allvar. Så många mil som jag gjort i skogen i shorts och kortärmat och jag får ytterst få fästingar. Är det för att jag blir så svettig eller för att jag helt enkelt inte är god nog? De kanske ser mig som kompis :)? 

Fästingar är ett problem om man vill att de ska vara ett problem.

Och skogen.... Det är där den ljuvliga löpningen finns.

Dopprunguiden

Likt en gasell genom skogen. Studsande förbi stenar och rötter. Sjön skymtas genom träden. Lusten att plumsa i är stor och självklar. Väl framme är det bara att dyka i och sen upp igen för att fortsätta löpningen med siktet inställd på nästa sjö. 

Snabbt och enkelt utan krångel. Underbart härligt och smidigt. Det är det som krävs för att det ska bli av. Att ta av sig skor och kläder ökar risken för att det inte blir av alls. Det blir för krångligt. För omständligt.

Med rätt förutsättningar maximeras möjligheten till en underbar form av löpning: 

Dopprun!!!!

- Smörj in väl valda delar med vaselin. Vid löpning med bar överkropp kan det vara lämpligt att även smörja in områdena vid armhålorna.

- Skovalet är viktigt. De ska inte suga åt sig och de får inte vara limmade hur som helst. En del skor tål helt enkelt inte att bli blöta. I princip alla Icebugs skor har funkat ypperligt för mig.

- Tights till brallor. Spelar ingen roll om det är lång- eller kortbyxor men det ska inte vara några fladdriga shorts eftersom de i vått tillstånd riskerar att skava rejält vid fortsatt löpning.

- Bara teknik som tål vatten. Exempelvis klocka.

Njut!

Föreningshälsa

Jag är född och uppvuxen med fotboll. Storebror spelade i ÖIS och jag var tidigt där någonstans i närhet med min egna boll.

Vid fem års ålder började jag själv spela i klubben och åren gick. Killar kom och gick men kärnan bestod. Vi tränade och spelade. Lärde oss vinna och förlora (kanske framförallt att förlora de första åren). Hela känsloregistret upplevdes. Skratt och glädje allra mest. Vi kämpade och slet mot gemensamma mål och lärde oss att ställa upp för varandra. Hur många julkalendrar och bingolotto såldes inte? Solidaritet!

Vi var ett lag men även en klubb där tränarna både medvetet och omedvetet påverkade oss oerhört mycket. Både i det fotbollsmässiga och personliga. Jaget var viktigt men inte viktigare än laget. Vi behövde varandra.

"Personlig stil och ansvar" - Krister Holmqvist. Du representerar både dig själv och din klubb. Det finns inga genvägar. Träna för att bli bättre.

Jargongen kunde vara rå men hjärtlig. Gjorde du något som var fel fick du veta det men syftet med passningen var inte i grunden att förnedra. Istället var det fråga om att tillrättavisa fast med ett humoristiskt inslag. Det ledde ofta till skratt men det ledde också till att man fick lära sig att ta kritik.

Jag är övertygad om att Förenings/idrottslivet är enormt viktigt inte bara ur ett rörelseperspektiv. Därifrån har jag fått med mig nycklar för att hantera livet såsom:

- Engagemang.
- Klubb- och lagkänsla.
- Solidaritet.
- Passion.
- Vad som krävs för utveckling.
- Disciplin.
- Humor.
- Äkthet
- Ärlighet
- Framgång och motgång.
- Att jobba mot ett gemensamt mål.
- Samarbete.

Det går förmodligen att göra listan hur lång som helst. Idag ser jag hur mina egna barn får ta del av dessa nycklar och det värmer verkligen. 

Men.

Idag slutar barn och ungdomar med sin idrott i snitt innan de fyller 11 år och föreningarna i landet minskar i medlemsantal. Det är förfärligt. Jag tänker på allt barnen missar men även på vad de gör istället. Utomhusleken är ju dessutom i princip död så hur ska de skaffa sig en grund och beredskap att hantera livet? Både fysiskt och psykiskt!

Det krävs idag aktiva val för att må bra. Dessa val måste göras både för vår egna och våra barns skull. Och valen kräver engagemang, tid, solidaritet och självuppoffring eftersom vi inte kan köpa oss till ett föreningsliv. 

Vi är föreningarna - Hoppas verkligen att vi håller dem vid liv.

Längdrekord i juni

542,4 km på 30 dagar.

Det blir ett snitt på 18 km per dag.

I april och maj sprang jag utan något egentligt längdmål. Helgturen till Gällstad gjorde givetvis sitt och resulterade i en vecka med 201 km vilket i sin tur är mitt veckorekord. Men utöver det var det lusten och jobb- och familjekalendern som styrde.

Efter en titt i statistiken insåg jag att både april och maj blev två månader med många kilometer.

April - 476 km
Maj - 466 km

Statistiken gjorde mig också uppmärksam på att månader med mer än 400 km inte har varit jättevanliga (7 gånger fram till idag) och att mitt månadsrekord låg på 502,4 km (mars 2018). Med en samarbetsvillig och välfungerande kropp tog det inte lång stund att bli motiverad till att passera 500 km en gång till.

Så ut och spring. Varje dag.

Det är väldigt speciellt att ha ett uttalat längdmål. Det blir en kravbild där hornen växer fram vilket i sig inte är fel. Det finns något gott i att utmana och pressa sig. Samtidigt försvinner onekligen en del av löparglädjen....

Det är trots allt lite jobbigt att springa över 500 km på en månad. Energinivån har varit god både under löpningarna och under dagarna. Benen lever sitt egna lilla liv där det inte på förhand går att säga hur trötta de är eller kommer att vara. Ibland har en hel tur känts tung med omedelbar mjölksyra, ibland första halvan och ibland andra halvan. Ibland har de t o m känts pigga :).

Jag uppskattar att drygt 80% av löpningen har varit i skogen (stig och skogsväg) med allt vad det innebär i höjdmeter och teknisk terräng. Resterande har varit asfalt som både kan vara befriande (slippa lägga fokus på fotarbetet) och tråkig. Ibland har jag t o m sprungit fort!! :)

Hälen som jag kände av under min löpning till Gällstad har gjort sig påmind igen. Ont på morgonen men efter att har sprungit igång har känslan försvunnit för att återkomma nästa morgon igen. Där har jag ett utvecklingsområde samtidigt som det känns hyfsat logiskt att kroppen någonstans ändå undrar vad tusan det är som händer.

Ingen träningsvärk.

Jag är fascinerad över kroppen och vad den klarar av. Det är tveklöst vad den är gjord för när jag tänker på all min rörelse och hur bra jag mår i förhållande till hur ont andra har som knappt rör sig.

Nu ser jag fram emot juli där lusten ska få styra igen. Jag ska medvetet ta det lugnare och lägga in lite andra träningsaktiviteter såsom rullskidåkning. Men det är klart, ska det regna framöver finns inget bättre än löpning.

Ska bli roligt och se vad juli landar i. Tänk om jag "bara" kommer att springa 400 km. Vore fantastiskt om jag upplevde den längden så.

Utveckling och måluppfyllelse. Ändrade målbilder - nya normaliteter. Det som en gång var mycket är inte det längre. En underbar känsla.

Jag tänker aldrig glömma att jag för ungefär åtta år sedan ansåg att alla som sprang mer än milen hade en skruv lös.

20 000 km - Nu är det bara hälften kvar...

Nu har jag sprungit runt halva vårt klot. 20 000 km har länge funnits i blickfånget, sakta närmat sig och nu äntligen är jag där.

Jag började registrera min löpning i december 2011 med min hustrus telefon/Runkeeper. Under en tid, kanske i 1,5 - 2 år registrerade jag sporadiskt min löpning eftersom jag inte hade någon egen mätapparat. Jag har alltså egentligen sprungit ännu längre under den här tiden :) Hursomhelst är det svart på vitt som gäller och mina kilometer genom åren har sett ut enligt följande:

2011 - 9 km
2012 - 295 km
2013 - 581 km
2014 - 1500 km
2015 - 2635 km
2016 - 2944 km
2017 - 3152 km
2018 - 3898 km
2019 - 2912 km
2020 - 2141 km (t o m 20/6-2020)

Totalt:

Det går ganska enkelt att konstatera att jag år för år har ökat antalet kilometer för att 2019 minska vilket berodde på träningen inför Ironman i Kalmar. Allt talar för att 2020 längdmässigt blir ett nytt rekordår.

Det tog mig cirka 9 år att ta mig halvvägs. Jag utgår ifrån att andra halvan kommer att gå några år snabbare :)

Tredagarslöpning Partille - Gällstad

Jag är inne på dag två och har sprungit en bra bit över 100 km. Det är läge för paus när paradiset visar sig i form av en röd husgavel i lä, grönt gräs och blommor.

Dag 1 Partille - Borås 80 km
Solen skiner och luften är frisk. Jag ger mig iväg vid åtta på morgonen i löparshorts, t-shirt och ryggsäck. Huden knottrar sig förmodligen av kylan men visst är det även gåshud jag känner? Äntligen är jag på väg. Längtan har varit stor och förhoppningarna höga. Enligt väderprognosen kommer jag också att ha tur med vädret. Sisådär 10-15 grader med växlande molnighet. Perfekt! Till en början är vägen bekant och jag längtar till okänd mark. Ju närmare Hindås jag kommer desto mindre bli igenkänningsgraden. Samtidigt dyker minnen upp från Borås ultra marathon. Trevligt.

Mitt första stopp blir just Hindås där jag kan fylla på mina vattenflaskor, äta lite och halvslumra i solen. Vilken lyx! Samtidigt som jag njuter i fulla drag kan jag inte låta bli att fundera över ryggsäcken. Jag har verkligen packat så minimalistiskt som möjligt men trots det väger den en hel del ändå. Stigarna till Borås är trevliga men samtidigt också ganska knepiga och tekniska på grund av alla rötter och stenar. Jag anpassar löpningen och har inga problem med att också gå ibland. Terrängen och de trötta benen kräver det. Så härligt att det inte är tävling. Jag njuter av löpningen och naturen. Jag njuter av ensamheten och den kravlösa tillvaron. Jag njuter av att slippa ta in information och brus från någon/något annat. Mitt huvud får tid att tänka och slappna av och ägna sig åt precis det den själv vill. Och allt mer som tröttheten infinner sig desto enklare eller primitivare blir aktiviteten i huvudet. Andas rätt och dricka. Äta? Gå eller springa?

Trött kommer jag fram till Borås någon gång efter sju på kvällen och hittar så småningom hotellet. Jag bor på sjätte våningen och bryter mot en av mina principer. Jag tar hissen upp. På rummet tappar jag upp ett kallbad (som inte var så kallt) och konstaterar att dagen har varit både härlig och tuff. 80 kilometer är långt och med en rygga på kanske 5-6 kilo....

Aptiten är obefintlig och jag tvingar i princip i mig en kebabpizza. Känner mig snuvad. Det här tycker ju jag är gott.

Dag 2 Borås - Ulricehamn 50 km
Sömnen var förhållandevis god. Alltid svårt att sova när man vänder sig mycket med en trött kropp. Så fort jag sätter ner fötterna på golvet känner jag av min högra häl - rejält. Den har vid ett antal tillfällen gjort sig påmind dagen efter en längre löpning men den här morgonen är det mycket värre. Tankarna rusar i huvudet. Hur gör jag nu? Logiken i att jag har ont och till och med ondare än vanligt är inte svår att förstå sig på. Men jag försöker tänka att samma logik borde gälla åt andra hållet. Det vill säga att om det i vanliga fall brukar gå över efter en del rörelse så borde det vara så nu med. I värsta fall får jag väl gå till Ulricehamn. För till Ulricehamn ska jag på ett eller annat sätt. När jag lämnar hotellet är hälen marginellt bättre. Jag börjar med att gå och ganska snart känner jag att jag kan börja springa. Hälen gör mig sällskap i ett antal timmar eftersom jag känner av den vid varje steg tills smärtan/känslan faktiskt försvinner helt. Fascinerande!

Sjuhäradsleden mellan Borås och Ulricehamn skiljer sig ganska mycket från dag 1. Här blir det mycket skogsväg och grusväg och inte så mycket stig. Min första paus vid ett vindskydd blir mest en liten minikamp mot kylan och därför ganska kort då molnen tagit över på himlen. Löpningen i det okända gör återigen tankarna i huvudet väldigt enkla. Uppför eller nedför? Stenig väg eller inte? Jag försöker att inte värdera min väg framåt utan istället anpassa mig till rådande omständigheter. Lite som livets väg. Vi kan sällan påverka det vi har framför oss. Det handlar bara om att acceptera faktum och anpassa sig. Uppför eller nedför? Springa fortare eller långsammare? Gå och ta det lugnare?

Löpningen lär mig att hantera livet.

Tre älgar förgyller mitt redan harmoniska tillstånd som inte har störts av en och annan fellöpning. Markeringarna skulle kunna vara tydligare på ett eller annat ställe. När jag närmar mig Ulricehamn får jag syn på paradiset (i början) och känner att precis där ska jag vila. Det trevliga äldre paret verkar inte riktigt begripa varför jag tackar nej till en stol. Men mina ben vill upp i högläge och hela jag vill ligga ner i gräset och blommorna och ömsom slumra ömsom kisa upp mot himlen.

Att få vila när man verkligen behöver med solen i ansiktet. Magiskt!

När jag väl kommer fram till Ulricehamn känner jag mig märkligt pigg. Pysslar lite samt tar en promenad innan en trerätters middag på hotellet med påtagligt bättre aptit än kvällen före. 

Dag tre Ulricehamn - Gällstad 34 km

Hälen gör rejält ont även denna morgon men jag intalar mig att det trots allt inte är lika illa som dagen före. Sista dagen och den kilometermässigt kortaste dagen ska jag ta mig på västra sidan av Åsunden ner mot Gällstad där min hustru ska hämta upp mig. Miljön är till en början jättevacker med en ganska krävande terräng med många höjdmeter. Hälproblemet försvinner ganska så fort. Tyvärr blev det en hel del asfalt andra halvan av löpningen men likväl i en vacker miljö med få bilar och då går det ju an. Känslan blev inte sämre av att jag märkte att jag faktiskt sprang ganska fort och då är faktiskt inte tårarna långt borta. Jag har under tre dagar sprungit riktigt långt. Dessutom med en tyngd på axlarna i och med ryggsäcken. Musklerna är trötta men ändå påfallande starka. Jag flyter på ändå och känner någon form av eufori. Jag är så stark! Tänk om fler kunde få uppleva samma mäktiga känsla. 

Väl framme i Gällstad ser statistiknörden i mig att jag är 2,5 km (egentligen 1,5 km men räknade uppenbarligen som en kratta:) ifrån att ha gjort 200 km på en vecka. Något jag aldrig gjort förut. Givetvis var jag tvungen att skutta runt lite till - utan ryggsäck. Kändes som en "lätt" avslutning.

Olika former av äventyrslöpning
Tidigare har jag sprungit med tält, sovsäck och andra nödvändigheter. Ett självförsörjande sätt som i sig är väldigt mysigt men som blir oerhört tungt. Jag har även haft ett upplägg med ett nattläger istället. Ett tält att slå upp och kunna återkomma till efter dagsturerna. Det gynnade löpningen eftersom det inte var så mycket att bära på när det väl skulle springas. Nattlägret tyckte jag var kanonbra men det finns en tjusning i att ta sig från ett ställe till ett annat. Därför ville jag den här gången prova på detta tredje alternativ. En A till B löpning med minimal packning och hotellövernattningar. Dag 1 kände jag att detta kanske inte var en så bra idé. Det var tungt men också långt. De andra två dagarna upplevde jag inte alls samma bekymmer. Jag tänker att jag dels vande mig med tyngden och att det naturligtvis påverkade att jag inte sprang lika långt. Min slutsats är därför att jag definitivt vill göra om den här typen av löpning men att jag kanske ska hålla distansen på omkring 5 mil per dag. Då tror jag dessutom att det utan problem skulle gå att förlänga löpningen från en tredagarstur till kanske en vecka.

Skavsår
Jag gjorde egentligen bara ett misstag. Mina bästa löparkalsonger hade blivit så slitna att jag inte vågade ha dem med risk för skav. Tog därför ett par andra som kanske hade hållit måttet om jag hade haft vett att tvätta dem efter dag 1. Skavsåren som följde dag 2 och 3 gick att uthärda men kändes onödigt. Nästa gång blir det två par kalsonger i packningen av högsta kvalité.

Dagen efter och Walkfeeling
När jag vaknade på måndagsmorgonen kände jag knappt av hälen alls. Otroligt. En annan otrolig detalj är att jag inte hade någon träningsvärk. Något jag inte haft på hela helgen. Visst har musklerna varit trötta och det har varit stelt på morgonen men ändå ingen värk. Jag är övertygad om att jag har Walkfeeling att tacka för detta. Under den här helglöpningen var jag oerhört noga med min löpteknik. Och det verkar onekligen som att min kropp trots alla kilometer, höjdmeter, terräng och tyngd på ryggen har hanterat detta på ett utomordentligt bra sätt. Underbart!

Nu ska njuta av detta och samtidigt börja spåna på nästa äventyr. Livet är gott.

Min Packning
- Ett par skor
- 2 st strumpor (varav ett i ull)
- 2 par kalsonger (varav ett i ull)
- 1 par löparshorts
- 1 st löpar-t-shirt
- 1 st ull-t-shirt
- 2 st Underställ (varav ett i ull)
- 1 st ulltröja
- 1 st löparjacka
- 2 st buffar
- 1 par vantar
- 1 par badshorts (tanken var att ha dem på hotellets eventuella spa men blev inget av det)
- 1 par träningsbyxor
- 1 par överdragsbyxor
- 1 burk vaselin
- Hygienartiklar samt ett litet förbandkit (där givetvis en nål fanns med)

Energi mm
- Kokosfett
- 3 påsar nötter (Hade kunnat nöja mig med en påse för att sedan köpa på mig på vägen)
- Bananpannkakor
- Sesamkakor
- Fikon och aprikoser
- Salt
- 2 st vattenflaskor
- Hårdkokta ägg (Usch!)
- Lite godis

10 000 steg duger inte

Jag har i ett drygt halvår nu lånat min hustrus gps-klocka som är berikad med en stegräknare och eftersom jag attraheras av siffror har jag inte kunnat låta bli att kika och fundera.

Först och främst måste man vara på det klara med att den där stegräknaren inte är någon exakt vetenskap. T ex gör jag tydligen ett antal steg sittandes i bilen. Inte dåligt.

Jag kan dessutom ha olika stegräknare på handen och utfallet kan skilja sig relativt mycket. Men det är ändå intressant och fascinerande det där med hur många steg vi tar. Tanken är ju att det är ett mått på ens aktivitet. Ett system som inte är "klockrent" med tanke på att all aktivitet inte registreras som steg. Exempelvis gör jag i princip inga steg när jag cyklar.

Men det är ändå ett mått som går att relatera till och det är ju allmänt vedertaget att man ska snitta 10 000 steg på en dag.

Hur mycket är det?

Jag ligger på ett snitt på ungefär 15 000 steg om dagen. De dagar jag springer överstiger jag snittet med råge. Därför har det varit extra intressant hur det har sett ut de där andra dagarna när min träning inte registreras som steg och resultatet har förbluffat mig lite.

Jag kan ha en dag då jag sammantaget inte har gått en längre sträcka än 100 meter. Till och från bilen/cykeln, mellan lektioner, till personalrummet och tillbaka. Sådana här dagar kommer jag knappt upp i 10 000 steg och hade det inte varit för exempelvis cyklingen som har ägt rum samma dag så har jag känt mig oerhört inaktiv. Minimalt med rörelse och jag kommer ändå nästan upp i det rekommenderade.

Från DN. Att 6000 steg skulle vara genomsnittet i Sverige känns vansinnigt.

Att vi idag lever ett alldeles för stillasittande liv vet förhoppningsvis de flesta. Men att målet för oss skulle vara 10 000 steg om dagen känns direkt felaktigt. Ett mellanmjölksvärde för att vi ska känna oss duktiga. För vad skulle hända om medelsvensson fick reda på att hen inte är i närheten av vad som är bra?

Jag är övertygad om att 10 000 steg inte duger. Jag är övertygad om att vi i många avseende är grodan i vattnet som sakta kokas upp till farlig temperatur som vi inte märker av.

Vad är normalt och vad är naturligt? Ja, inte är det dagens livsstil i alla fall och det krävs mängder med kunskaper och aktiva val för att inte bli kokt.